Nu sitter jag och försöker summera två otroligt soliga, varma, våriga och fina dagar som bytis. För första gången på snart tre månader har jag åkt bil och inte vilken vanlig biltur som helst utan genom de böljande landskapet i Emilia-Romagna.Anledningen till att jag fick denna fina möjlighet är att två vänner från Sverige är ute på lite Italien-turné i en bil och då får man ju ta chansen att ta sig en åktur. Idag besökte vi Dozza, en väldigt liten stad som man kan gå rakt igenom på fem minuter, men det är inte ett faktum som förtar dess storhet. Dozza är känt för att ha många väggmålningar på sina fasader som är gjorda av både nationella och internationella konstnärer under en festival som anordnas vartannat år. Så där strövade vi runt och kände oss ganska ensamma om att vara turister just nu. Därefter intog vi en lokalproducerad picknick av råvaror som vi köpte i en finfin affär. Jag har aldrig ätit så stora oliver i hela mitt liv, de var minst lika stora som ett plommon. Fantastiskt var det att få sol, god mat och vacker utsikt på en och samma gång. Vi passade dessutom på att strosa lite i vinlundarna och fundera på hur det är möjligt att bedriva jordbruk i de branta sluttningarna.
Igår kväll så var jag med mina besökare på en trevlig jazzbar. Det är alltid så kul att få höra livemusik och se riktigt hängivna musiker. Efter konsertens slut så blev det lite öppen scen för de som ville ta ton och det gjordes bra. Ett udda inslag var en äldre kvinna iförd leopardpäls som valde att slå till alla manliga lyssnare på sin väg genom lokalen. Jag trodde först att hon ville ha sittplats, men det var nog något annat som låg bakom aggressionen. Men under sin väg framåt scenen så slog hon sig i slang med några, slog männen och till sist landade hon på en ypperlig plats allra längst fram vid scenen. Med glada tillrop och andra udda ljud ackompanjerade hon musikerna och det hela var ett speciellt inslag, men det ställde inte till något förtret trots det milda våldet.
En annan sak som har slagit mig i dessa dagar är att jag nog kommer klara mig utan ett Valborg i Lund trots allt. Den enkla anledning är att det är Valborg varje dag på studenttorget här i Bologna. Så fort det är lite sol så är hela ytan täckt av glada studenter som summerar sin pluggdag och gör sig redo för festligheter eller bara mellanlandar innan vidare krafttag i studierna. Så, med mitt dagliga mini-Valborg så tror jag nog att jag snart kan nå samma känsla som man får i Stadsparken.
Imorgon bär det av på nya äventyr när jag ska åka till Padua och möta upp min mamma. Det ska bli kul att se ännu en italiensk stad och såklart ska det bli fint att få träffa familjen igen!
