Som vanligt medför sista anmälningsdag till nästa termin på universitetet stora mått av framtidsångset. Dennis Jörnmark Callstam försöker finna en försörjning bortom studielånet.
Klädd i fånig mössa står jag i en stor sal, omgiven av många år yngre studenter. Sedan vaknar jag med ett skrik. Min flickvän tittar upp förskräckt. Jag berättar om drömmen och hon undrar om jag var katolsk präst i färd att ”inviga” lärjungar i kristendomen. Svaret är nej. Jag var på min examination från Lunds universitet.
I dag är det dags att återigen leta efter en passande förströelse under de kommande tre åren, eller i varje fall en termin. Även om min examen abstrakt nog känns längre och längre bort för varje högskolepoäng jag tar (mitt beslut att anmäla mig till en distanskurs i serbiska/bosniska/kroatiska försvagar inte heller det intrycket), kan jag inte förneka att mina tankar då och då flyr till den dag då CSN till slut upptäcker att mina 260 veckor har blivit 2600.
Vad kommer hända mig när jag lämnar den akademiska världen med en kandidat i någon form av samhällsvetenskap eller humaniora, lika mycket värd på arbetsmarknaden som mänskliga rättigheter i Tobias Billströms Sverige?
När jag var sexton år hade jag en lika stor övertro till mina egna förmågor som till alkoholhalten i den billigaste folkölen som stod att få tag i i Göteborg. Hade jag frågat min yngre upplaga vad han skulle hitta på efter att ha gått ut universitetet hade han antagligen svarat ”lol, skriver du för en studenttidning?”.
Efter att ha mött mitt jakande svar hade han snart insett att hans äldre upplaga inte ens klarat av att ordna sig en utbytestermin, än mindre tagit emot Augustpriset som tjugoåring. Vad den besvikelsen hade inneburit för honom går enbart att spekulera i, men hans tjugoettåriga upplaga tror sig kunna hantera den med jämnmod.
Efter examen har många en uppsjö av alternativ. Vissa får jobb på Mannheimer/Swartling, andra åker till Asien och undervisar mer eller mindre fattiga barn i engelska. Men jag har mitt på det torra.
Öresundståget hem till Göteborg kostar 250 spänn och på Positivgatans äldreboende har jag fått höra att jag är ”välkommen tillbaka som timvikarie när du än vill”. Och ifall min examensdag dröjer så pass lång tid som det verkar för tillfället, kanske det är lika bra att hoppas att jag också är välkommen tillbaka som ålderspensionär när den dagen är kommen.
