I England har portarna slagits upp till en ateistisk kyrka. Tanken att plocka russinen ur den religiösa kakan är inte ny.
Spelreglerna för att växa upp i Sveriges Jerusalem, tillika Jönköping, var enkla. Antingen var du pingstvän, eller så hatade du dem. Att tillhöra den senare kategorin innebar att du hånskrattade åt deras ”Jesus is my homeboy”-tröjor och lyssnade till deras klara stämmor varje skolavslutning. Och att du ofta drog skämt om homohataren Åke Green. Men under ytan, outtalat, fanns det hos några av oss ibland också en avundsjuka. Över gemenskapen och övertygelsen. Den självklara mötesplatsen och tryggheten. Nog smög vi oss dit någon gång, till en tonårsträff en fredagskväll. Pingstvänskillar var ju både snygga och musikaliska. Men allt det gav var en känsla av att inte höra till, och en skräck över att ha fått Guds välsignelse innan hemgång. Det de hade kunde vi aldrig få. Vi som inte hade Jesus som kompis.
Samma känsla tycks ha funnits hos komikerna Pippa Norris och Sanderson Jones. Men de bestämde sig för att göra något åt saken. I början av januari i år slog de upp portarna till en nedlagd kyrka i norra London för att hålla en ateistisk version av gudstjänst som fick namnet Sunday Assembly. Sedan dess har bänkarna fyllts och besökarna älskat det. Hundratals personer över världen har hört av sig till grundarna och uttryckt en önskan att starta en liknande ateistisk gemenskap i sina hemstäder.
Konceptet för en Sunday Assembly är snarlikt en kristen gudstjänst. Det är tal, musik och diskussioner kring moraliska frågor. Men det pratas inte om någon Gud. I stället har de enats kring tre lärosatser: att ställa upp för varandra, leva ett bra liv och att förundras mer. Och istället för Härlig är jorden klämmer bänkraderna i med Don’t look back in anger med Oasis.
Längtan efter en religion utan Gud är inte ny. Inte heller idén om att faktiskt starta en sådan. Auguste Comte (1798-1857), är kanske mest känd för att vara grundare till positivismen som vetenskapsteori, det vill säga den filosofiska inriktning som menar att kunskap måste baseras på erfarenhet. Comte skapade också vad han kallade Mänsklighetens religion. Där ingick hela paketet: riter, sakrament, präster och tempel. Men ingen Gud. De ritualer som instiftades skulle främja människors altruistiska impulser och därmed leda till förnuftiga tankar och goda handlingar. Även om inte speciellt många köpte konceptet var det många som i en tid av upplysningsideal gillade grundtanken. I Brasilien öppnades en positivistisk kyrka 1881 och än i dag finns det en positivistisk församling i Rio de Janeiro.
Den brittiske filosofen John Stuart Mill (1806-1873) var inne på samma spår. Han skapade aldrig någon religion, men det var enligt honom nödvändigt att förvandla den spirituella energin till något som kunde tjäna mänskligheten och göra den gudomlig.
Det finns något motsägelsefullt att som ateist samlas i något som liknar en gudstjänst. Att som Karim Jebari, doktorand i filosofi vid KTH menar i tidskriften Sans: använda den auktoritära predikoformen för att lära om rationalitet och kritiskt tänkande. Det är också problematiskt att skapa en egen livsåskådning med religiösa inslag och samtidigt försöka opinionsbilda om sekularism.
Faktum kvarstår dock. Enligt World Value Survey är bara 23 procent av Sveriges befolkning religiös. Det sekulariserade samhället har ett tomrum. Där religionen var ett självklart inslag är det svårt att skapa ersättare. I religionen kan den troende vända sig till experter och heliga böcker för att söka svar på frågor. Den kan trösta och förstå. Ge moralisk vägledning och erbjuda en tillflykt när livet bränner till. Men i ett samhälle utan existentiellt paradigm finns inga självklara svar. Bara frågor. Det finns inte heller några ritualer som skapar en fast punkt och invaggar i trygghet.
Kanske är det också kärnan. I en tid utan religion behövs tid för samtal. Ett erkännande av vår gemensamma längtan efter trygghet, kärlek och respekt. Och den längtan kan kanske aldrig bli besvarad under ett Bibel-quiz i en frikyrkolokal en fredagkväll, där grunden för gemenskapen bygger på ett budskap. Kanske går den inte heller att hitta genom gemensam sång av Oasis. Men religionen kan ändå ses som ett kulturfenomen som den sekulära människan kan inspireras av. Ge möjlighet att samlas i en gemenskap som inte kräver någon motprestation. En plats för den förutsättningslösa vänskapen och modet att reflektera.
Det verkar också vara vad den brittiske filosofen och författaren Alan de Botton menar i sin bok Religion för ateister som ko ut 2012. I den är han liksom Pippa Norris och Sanderson Jones inne på att den sekulära människan mår bra av att inspireras av religionens riter och traditioner. Botton menar att religionen uppkom på grund av att människan hade vissa behov och att de här behoven inte försvinner bara för att vi inte längre tror på dess läror. Han är dock övertygad om att massrörelsens tid är förbi. I stället ska vi våga plocka ritualer som tidigare haft en religiös symbolik och fylla dem med nytt värde. Att till exempel på nytt samlas runt en måltid. Gärna med främlingar. Och i stället för ett ”vad jobbar du med?” undra ”vad ångrar du mest i ditt liv?”.
