I senaste numret av Lundagård (3/2013, s. 23) avbildas Ehrenstrahls stora målning av Karl X Gustav som en gång utsattes för en spektakulär och ofta omskriven vandalisering, där den hängde på Athen, Akademiska Föreningens kafé, som var den självklara träffpunkten för Lunds studenter för två generationer sedan.
Alla de många referat av händelsen jag läst under åren rymmer samtliga ett antal fel eller till och med rena amsagor, förmodligen av det enkla skälet att de skrivits av personer som själva ej var med och bevittnade händelsen, och att texten i Lundagård bara innehåller ett fel kanske beror på att den är den kortaste av dem alla.
Men detta enda fel är å andra sidan det vanligaste av dem alla: där står nämligen att studenten skar sönder tavlan med en värja. I själva verket rörde han aldrig vid tavlan med sitt vapen, som f.ö. inte var en värja, utan en sabel. Av de många skrönorna är denna dock den viktigaste, eftersom dramatiken i den våldsamma attacken försvinner, om sabelstöten aldrig ägde rum.
Händelsen utspelades på Athen lördagen den 3 maj 1969. Dådet ägde rum vid lunchtid. Jag hade som åhörare suttit av första halvan av en disputation i grekiska (på den tiden var doktorsdisputationer en heldagsaffär) och satt vid ett fönsterbord på Athen, vänd mot kortväggen där tavlan hängde. Rakt nedanför tavlan fanns en bred röd soffa med ryggen mot väggen och framför den ett långt soffbord med flera ölflaskor och glas samt 3-4 stolar på andra sidan bordet; samtliga platser var upptagna.
Plötsligt reser sig den på den tiden välkände studenten H. ur soffans ena hörn (det vänstra från mig sett) och drar fram en ganska stor sabel och ställer sig bredvid tavlan vänd mot den och börjar fäkta vilt i luften, men kunde inte komma åt tavlan, eftersom soffan hindrade honom, och slängde sabeln och tog i stället med båda händerna tag i tavlans nedre vänstra hörn och gav det våldsamt ryck.
Tavlan skakar till men hänger kvar. H. gör ett nytt försök, men med samma resultat. Men vid tredje försöket lyckas han och hela tavlan faller framåt ned över bordet med ölflaskorna och över stolsryggarna och spricker. Vid det laget hade alla i soffan och på stolarna för länge sedan rest sig upp och flyttat sig, eftersom de insåg risken att få en tung tavla i huvudet. Men H. rörde alltså aldrig tavlan med sabeln.
Vare det mig obetaget att i detta sammanhang avfärda även en annan myt som uppstått bland personer som ej bevittnat händelsen. Enligt denna skall H. ha lyft sitt ölglas när han lämnade Athen (soffan och tavlan fanns direkt till höger om dörren när man kom in) och vänd mot åskådarna ha utropat ”Putell på er, grevar och baroner!” Även detta är ren fantasi; f.ö. kunde ingen av de inblandade längre komma åt sitt ölglas, eftersom glasen fanns under tavlan. Efter dådet satt alla åskådare kvar förstummade, och även H. stod bland sina kamrater utan att säga ett hörbart ord och leddes snart ut av dem under kompakt tystnad.
Enligt lundagårds skribent utfördes attentatet ”i en protest mot rojalismen”. Det är ju möjligt, men för egen del är jag benägen att tro att det snarare var en protest mot borgarsamhället — detta hände ju året efter ”68”. Vid den tiden var kungahuset en om möjligt ännu större nullitet än det är i dag, men för H. — en snäll kille men med kända drogproblem — framstod nog bilden av en kung snarare som en symbol för hela borgarsamhället. Att han sökte sig till studentvänstern berodde nog inte så mycket på politiska sympatier, utan på att han hos dem fann vad han behövde: kamratskap och knark.
Staffan Fogelmark
Professor Emeritus i grekiska
