I veckan som gått kom NBA-spelaren Jason Collins ut som gay. Emma Andersson funderar över uppståndelsen och varför en sådan fortfarande uppstår. Borde det inte vara okej?
Han är den förste öppet homosexuelle idrottaren i en större amerikansk lagsport. På Sports Illustrated går det att ta del av en mängd olika uttalanden, samt göra en enkät om hur man själv känner. Och visst, det är en stor grej. Modet att visa världen vem man verkligen är ska aldrig förringas. Det är det många av oss som aldrig vågar.
Samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig lite som nutids-Sherlock när Watson förklarar att det är okej för honom om Sherlock har en pojkvän. ”I know it’s fine”, säger Sherlock bara. För honom är en det en självklarhet. Varför skulle det inte vara okej? Och jag skäms lite eftersom min reaktion till största del handlar om någonting jag alltför ofta tar för givet.
Jag minns högstadiet – killarna och deras suddgummin. Jag minns gymnasiet – teströstningen när SD blev det tredje största partiet. Jag minns perioder i mitt liv då jag suttit helt tyst, för att det varit så uppenbart att sanningen – vad den än innebar – inte skulle vara okej.
År har gått sedan dess. Nu sitter SD i riksdagen. Jonas Gardell är årets svensk. Jag går på universitetet, och har hittat människor som visat att jag kan vara precis den jag är. Som ifrågasätter för att de inte förstår, men vill göra det. För att de är nyfikna, vill veta mer. Och ibland känns det som om vi står tillsammans på insidan av en regnbågsskimrande såpbubbla och skakar på huvudet åt den förvrängda värld vi kan se genom dess skörhet.
Alltför ofta glömmer vi bort att vår tillvaro är lika långt ifrån rosenskimrande som världen utanför. Att bubblans väggar inte enbart är ett fönster, utan även en reflektion av insidan. Att den studentvärld där jag och mina vänner har funnit vår plats och vår rätt att vara, även är en plats som alla andra. Med samma fördomar, samma förtryck. Ibland så enkelt som en sång. Ibland ett tal på en bal.
Det känns som om vi både går framåt och tillbaka på en och samma gång. Kanske är det så vi måste göra. Under tiden hoppas jag på att min parallella verklighet snart ska smälta samman med den sanna. Den där det är tveksamt om det ens är en nyhet att Jason Collins bara vill vara sig själv.
För borde det inte sedan länge vara självklart?
