AF-borgens konsertsal är fylld av förväntningar, glädje och nervositet. En energifull samling från Lunds studentteater har intagit scenen där de kommer ge sin version av pjäsen Sårskorpor.
Johan Richter balanserar en stor, gul badanka likt ett serveringsfat medan han otåligt flyttar vikten från fot till fot, som om helt kroppen skriker: nu kör vi! Repetitionerna är fulla av småfix. Vem ska sitta var? Var kommer alla dörrarna att stå?
– Först är det kaos sen faller allt på plats, säger Sara Ottosson som regisserar uppsättningen.
Gruppen har repeterat i drygt två månader i Borgareparken. Nu är det in i värmen och upp till konsertsalen i AF-borgen. I veckan kommer scenografin och allt ska monteras och målas, veckan efter är det teknikrep och genrep innan premiären den 17 maj.
– Det är just den här nedräkningen som är läskig. Men det är inte mycket som slår att stå på scen framför en publik när de skrattar och gråter, säger Katja Lundberg, en av skådespelarna.
Kajsa Magnusson som även hon är en del av den sex man starka skådespelartruppen håller med. Hon hoppas att människor ska gå från pjäsen med ett hål i sin fasad. Ett hål som ska sätta igång tankar om vem du är och vad du vågar göra.
– Vi är ändå jävligt konstiga allihopa. Du sätter upp en fasad när du går hemifrån – men vem är du egentligen, säger Kajsa Magnusson.
Namnet på pjäsen, Sårskorpor, relaterar till en tanke om att vi alla går runt med inre sårskorpor. Det manifesterar något i våra liv som inte fungerar. Något vi letar efter, men kanske letar vi inte efter det vi behöver. För att såret ska läka så måste vi hitta något nytt.
– Det är en nutida poetisk och bitterhumoristisk pjäs av en kvinnlig svensk dramatiker. Annars ser du mest uppsättningar skrivna av någon 100-årig gubbe, säger Sara Ottosson.
Skådespelarna beskriver pjäsen som något som är annorlunda mot allt annat de gjort. Det finns en lekfullhet i texten som låter kreativiteten flöda. Saker och ting är inte perfekta – men det ska vara så.
– När du går på teater så finns det en överenskommelse att; så här är teater. Men teater kan även vara så här, säger skådespelaren Amanda Jimbergsson innan hon ursäktar sig och tar sig upp på scenen med snabba steg.
Repetitionen är igång och rummet fylls av röster, önskningar och påståenden. ”Klart!” skriker Sara Ottosson samtidigt som hon slår ut händerna kraftigt åt sidan.
”Typ så. Jag tror vi tar det lite kortare”
Konsertsalen fylls åter av röster tills det att Sara Ottosson slår ut armarna igen.
”Klart! Snyggt. Men ni kan mer, ni har mer!”
– Jag brukar komma till repetitionerna och kika bara för att jag kan, viskar förmannen Hanna Fridhed och fortsätter:
– Det är så spännande att se pjäsen växa fram, från idé till föreställning. Det är en fantasitisk kreativitet.
Rummet fylls av en varm och glad musik och diskussionen tystnar, blickarna faller på Mikaela Gershagen som sitter på golvet intill scenen med en bandspelare.
– Oj, jag tänkte spela lite pausmusik bara, säger hon, medan gruppen brister ut i skratt.
Hon och Christian Nilsson är båda regiassistenter som med glädje och kreativitet försöker förmedla den vision som Sara Ottosson har om pjäsen. Christian Nilsson hoppas att publiken ska lämna pjäsen utan att ha förstått för mycket. Då kan de ta med sig något hem att fundera på.
Mikaela Gershagen håller med:
– Jag önskar att de tar med sig pjäsen härifrån, och tänker, och känner.
