Eurovision är i antågande och det innebär som vanligt högsäsong för alla ni som någonsin känt ett behov av att tycka illa om en populär kulturell företeelse. Men… behövs det verkligen, undrar Dennis Jörnmark Callstam.
Ganska ofta slänger jag ur mig meningar som inleds med orden ”det finns fan INGET som stör mig mer än X”. Så pass ofta att jag inte är långt ifrån att helt devalvera det här uttryckets slagkraftighet något monumentalt. Därför ska jag inte inleda den här krönikan med tidigare nämnda ord, trots att det, som alltid, lockar. När det kommer till kritan störs jag betydligt mer av Migrationsverket, att det inte är okej att komma mer än en timme sen till en tenta och saldot på mitt bankkonto.
De senaste veckorna har staden jag bor i förändrats. Skyltar med det mycket otydliga budskapet ”We are one” omger mig när jag bara vill gå ut och dricka öl, varenda lägenhet i Skåne hyrs ut till våldsamma överpriser och det pratas om att ”sätta Malmö på kartan”. Kort sagt, det ska ordnas Eurovision i stan.
Det här innebär att den stress som varenda Twitter-användare mellan 15 och 35 år känner inför att hävda sig som Melodifestivals-motståndare verkar ha skruvats upp till en närmast hälsohotande nivå. Svenska mästerskapet i folksporten ”uttrycka sig nedvärderande om en populär kulturell företeelse-boll” har inletts, och avslutas med final till helgen.
Då kommer samtliga deltagare att sätta sig framför TV-apparater över hela landet och samstämmigt rösta en gång var för Norge, Danmark och Finland från sin ena smartphone, och från den andra uppdatera sociala medier med meningar som ”gud vilken tur att man fick jobba ikväll så man slipper den där jävla EUROVISION”.
Frågan är vad som motiverar dessa människor till detta utifrån sett okonventionella beteende. Det mer konforma och bekväma hade ju varit att antingen titta på Eurovision och inte göra en stor deal av det, eller att inte titta på Eurovision och respektera att väldigt många andra ändå gillar att titta på det. Vi är exempelvis många som inte tycker att det är fascinerande att se kulturkrönikörer sitta i plastburar och berätta om sina semestrar. Ändå ligger vi inte genomsvettiga i våra sängar och vrider oss i vånda för att någon ska tro att vi gillar På Spåret.
Det enda jag kan anta är att ni som hänger er åt ovan nämnda folksport är samma människor som skulle bli överlyckliga av tanken på ett omvänt Last.fm (en tjänst som registrerar den musik ni inte lyssnar på). Men då ska jag berätta en sak. Det är så mycket töntigare att känna stolthet över att inte titta på Eurovision än att faktiskt titta på det. Vem kommer imponeras av att ni påstår att ni ”måste jobba” istället?
