Som student står du inte i skuld till någon. Så oavsett om de hävdar att andra har det sämre och att du därför inte ska protestera, så ska du inte ge upp kampen för att kämpa för din rätt. Det tycker Henrik Jonsson, utbildningspolitisk krönikör.
Det börjar vid de tidiga årens middagsbord. ”Tänk på de fattiga barnen i Afrika, som inte får någon mat” har nog varenda unge fått höra. Det enda man vill svara på det är ”Håll truten! Barnen i Afrika får det inte bättre av att jag äter upp min mat. Din mat är äcklig och jag kräver något bättre!”.
Det här återkommer sedan genom livet. Någon som har mer social och/eller ekonomisk makt än du talar om för dig att Du ska vara tacksam för det som Vi har givit Dig. Du ska minsann inte klaga, eftersom Någon Annan har det sämre. Det märkliga är att propåerna alltid kommer uppifrån. Din kamp byter karaktär, likaså den auktoritet du kämpar mot. Istället för att kräva en godare måltid kräver du kanske bättre arbetsvillkor. Föräldern byts mot en politiker eller en chef. Principen är rums- och tidlös. Det är en medveten strategi människor med hög status använder för att hålla nere krav som kommer underifrån.
Det finns mängder av exempel på detta. Ständigt finns grupper i samhällets absoluta topp som talar om för missnöjda människor att de har det bra. Den liberale debattören Fredrik Segerfeldt är typexemplet. Med ekonomiskt stöd i form av allmosor från näringslivet talar han om för den svenska arbetarklassen att de inte ska kämpa för sin sak, då det finns miljoner människor i världen som har det sämre. På annat håll har tidigare riksdagsledamöter hävdat att arbetslösa bör vara tacksamma för Fas 3-arbeten.
I studentpolitiken återkommer förstås den här typen av propåer. Här är det en annan liberal debattör (beteckningen är nu så vanlig att det tycks vara en egen yrkeskategori), Sakine Madon, som drar den skarpaste lansen. Studenter är bortskämda medelklassungar som inte klarar ekonomin på grund av felprioriteringar, heter det. Det är förvisso en felaktig bild. Men låt oss ponera att den är riktig. Skulle detta diskvalificera dessa personer från att slåss för sin rätt? Självfallet inte.
Det här är min sista krönika i Lundagård. Är det något budskap jag vill att varje student ska ta med sig från mig är det: Håll Aldrig Käften. Upplever du dig förfördelad så kämpa emot. Gapa och skrik tills de lyssnar. Oavsett om vederbörande är kursansvarig, minister i regeringen eller någon i den oändliga raden av liberala debattörer. Du står inte tacksamhetsskuld till någon av dem.
