På onsdag är det sista chansen att se Lunds studentteaters Sårskorpor. Ida Ölmedal ser en ensemble som lyckas ta oss nära – i en pjäs om just närhet.
”Du förstår, det är bättre att ha en vän än att ha en partner. En vän ser en som den man är.”
En av karaktärerna i Sårskorpor lättar sitt hjärta för en gummianka. Efter en stunds skepsis har han bestämt sig för att den förtjänar att släppas in i hans liv.
Vad betyder det att komma någon nära, och hur gör man egentligen? Det är den röda tråden i Sårskorpor, skriven av Maria Blom, kanske mest känd som guldbaggepristagare för Masjävlar.
Du vet, de där stunderna när du inser att en annans blick inte är en spegel utan ett ljus. Ett ljus som förändrar dig, som gör dig vacker eller som förvandlar dig till en babblande filifjonka. Igenkänningen är obekvämt stark, men slutsatserna befriande: Det vi behöver är sällan det vi söker, men ibland hittar det oss ändå. En vän kan göra sår till sårskorpor.
Men det handlar inte bara om ett bra manus. Det här med småbitter igenkänningshumor är Lunds studentteaters hemmaplan. Det märks i allt från den pricksäkra mimiken till det självklara sättet att låta publiken agera korvgubbe – utmärkt för scenen i Konsertsalen. Jag skrattar många gånger.
Men framför allt: I en pjäs som handlar om avstånd lyckas Lust ta mig så nära inpå huden att jag på vägen ut från salen efter pjäsens slut kommer på mig själv med att le mot en gummianka som mot en gammal vän.
