Rektor. Forskning. Familj. Danska politiker. Näringsliv. Helsingborg. Sveriges första professor i strategisk kommunikation har händerna fulla.
Men vad vill han kommunicera?
På den sjunde och högsta våningen i den nedlagda gummifabriken har Jesper Falkheimer sin hemvist. Utsikt över campus, utsikt över Helsingborg, utsikt över havet. Man förstår snabbt varför han trivs i universitetssfären på sin sida staketet.
– På universitet får man tänka lite friare än vad man gör på ett företag eller en mynd- förlåt, det här är ju en myndighet, säger Jesper Falkheimer.
Han må pendla mellan sina uppdrag som rektor för Campus Helsingborg och forskare, men det är ingen skräckinjagande auktoritär aura man möts av. Finslipsen lämnas hemma. Berlutiskorna har ersatts av vinröda sneakers med grönturkosa strumpor.
– Jag älskar att skriva och läsa, men utanför jobbet har jag inte tid för det numera, säger han, med en bokhylla i ryggen utan andrum för damm eller nytillskott.
På vägen upp för akademikerstegen har han hunnit med litteraturvetenskap i Lund, informationsstudier i Karlstad (med ett inhopp som kårtidningsredaktör på kuppen), journaliststudier hos jänkarna och ledaruppdrag på Malmö högskola.
– Jag tror att det är väldigt mycket slump bakom vad man blir. Att jag blev professor känns rätt märkligt om jag ska vara ärlig.
Men professor blev han, och det i strategisk kommunikation. Det är också något som genomsyrar hans ledarroll på Campus Helsingborg, hans forskning och hans vardag. I dagsläget fylls hans forskningsschema av två projekt. Dels ett kriskommunikationsprojekt gällande terrorism som strategisk kommunikation, dels ett TT-liknande interregionalt projekt med Danmark kallat News Øresund som ämnar öka nyhetsflödet över sundet. Parallellt tacklar Falkheimer en invit från Helsingör om att starta upp Campus på andra sidan sundet.
– Jag har alltid varit förtjust i det dansksvenska. Jag tycker om galna idéer, och hoppas att det blir något utav det, säger Falkheimer i samband med att intervjuns första snusprilla förtärs, för att sedan återuppta tankebanan.
– Akademiker är bra på att kritisera allting, i det fallet är jag ganska oakademisk. Man ska ha ett kritiskt perspektiv, men jag gillar att se möjligheterna i saker, säger han.
– Jag tror att de flesta forskare inom samhällsvetenskap vill rädda världen i någon mening, detsamma gäller mig. Jag vill göra någonting bättre.
Dessvärre ser inte omvärlden hans akademiska hemmaplan med kommunikation genom samma glasögon. En löpande mediedebatt dissikerar korruption inom lobbyism, det talas om överflödet och övertron på kommunikatörer, prat om att kommunikatörer är bättre på att undanröja än förmedla. Medias syn på kommunikation ter sig vara olja till Falkheimers vatten.
– Många av de kommunikatörer jag har samarbetat med jobbar med att göra sina organisationer mer öppna. Jag tror att kommunikationen är grunden för de flesta förbättringsprocesser. Jag tror inte att teknik i sig förändrar i samma utsträckning som det ger möjligheter för kommunikation att förändra, säger han.
Även universitetssfären bör vara mer öppen, menar Falkheimer. Själv kan han tituleras facebookare, twittrare och bloggare.
– Jag tycker att det är en viktig roll, att kommunicera vad man gör. Universitet är i huvudsak finansierade av skattemedel, då tycker jag att man har i uppgift att berätta vad som händer. Problemet med många bloggar som universitetsledningar sysselsätter sig med är att de är lika enkelriktade som gamla personaltidningar, säger han.
Innan han hinner fortsätta tar en ny snusprilla över den tidigares skift.
Kommunikationen i hans egen vardag framgår från hans dagliga rutiner, även om dagliga rutiner är ett paradoxalt begrepp för någon med så många bollar i luften. Det enda återkommande mönstret är enstaka möten, annars präglas en typisk dag för Falkheimer av olika former av samverkan med näringsliv, dialog med danskarna, en roll i Lunds universitets ledningsråd och forskningsarbete.
– Jag tycker att allting är roligt, det är lite av ett dilemma. Rektorsuppdraget är i mångt och mycket ett kommunikationsuppdrag. Samtidigt är all kommunikation ledarskap. För mig är organisationer bara kommunikation, ingenting annat. Det enda folk gör är ju att kommunicera, säger han.
Det har gått 13 år sedan Campus Helsingborg öppnade portarna. I dag huserar 4 000 studenter på verksamheten, tio procent av Lunds sammanlagda studentflöde. I Lund hade man däremot ett försprång på nästan 350 år.
– Jag tycker att det är en framgångssaga. Campus Helsingborg är ett platsvarumärke. Det startades upp till viss mån på grund av att utbildningsnivån har varit låg i Helsingborg, samtidigt som näringslivet eftertraktat ett universitet att samverka med lokalt, säger han.
Men med fin utsikt kommer också orosmoln. Fakulteter i Lund anmärker på dubbla kostnader som tillkommer med Campus på distans. Den två år gamla ämeslärarutbildningen på Campus förekommer stundtals i mediala blåsväder, samtidigt som söktrycket för programmet har en motvind i jämförelse med sina motparter på Campus.
– Jag tror att programmet behöver mogna. Samtidigt måste statusen på läraryrket höjas. Socionomutbildningen här är lika populär som nationellt. En 14-åring som inte vill lära sig svenska borde vara lättare att hantera än en missbrukare tycker man.
Falkheimer tittar på klockan. Han har ett möte att rusa till. Med en nedklottrad allmanacka som spindelnät väver han ihop sin kaotiska vardagsrutin med samma mantra som tog honom dit.
– Kommunikationen är ju hela min grund, jag har lärt mig allt det andra på vägen. Ekonomi är förstås fundamentalt, men det finns ju experter på det som man kan ta hjälp av, kommunikationen måste man fixa själv.
Den sista snusprillan för dagen följer med honom ut ur kontoret.
Text Linus Kajander
Foto Jonas Jacobson
