När hjärnan blir överhettad och slutar arbeta som den ska är det bra att ha digitala hjälpmedel som mentala proteser. Men beroendet kan ha ogynnsamma följder för minnet. Anton Wedding bearbetar terminsslutets totala hjärndöd.
Fredag kl. 12: jag har precis gjort terminens sista och enda tenta. Utmattad och lättad förbereder jag mig för en helg utan ångest och tidspress. Jag kan unna mig en utekväll, jag kan läsa i lugn och ro, jag kan kolla på tv-serier utan att få skuldkänslor. Äntligen!
Lördag kort innan 14: jag och Anna sitter och kollar på nya säsongen av Arrested Development. Käkar ananas, dricker kaffe. Kvällen är planerad: Great Gatsby på bio. Jag kan inte minnas när jag senast hade tid att… Då ringer det. Från jobbet.
— Är det du som ska jobba idag?
— Nej.
— Är du säker, det är ingen där nu?
— Ja, alltså…
Och så minns jag, jag har ett arbetspass idag och jag skulle ha varit på plats för en timme sen. Hur kan jag ha glömt det? Jag packar snabbt ner en matlåda och cyklar iväg till triangelstationen, uppfylld av ångest och självsmädelser.
När nästan samma sak händer tre dagar senare undrar jag om min hjärna slutligen kollapsat på riktigt.
En av förklaringarna till min plötsliga hjärndöd är uppenbar. Efter en hel termins stress och press avslutar jag studierna, ett av de mest nedtyngande momenteten. Lättad över det låter jag min hjärna slappna av, med den följden att allt som jag kopplar till stress eller ansträngning rinner bort.
Men min glömska är också en följd av att jag inte hade skrivit in något av det i min kalender. Jag hade antagligen tänkt att jag skulle komma ihåg det ändå. När vår generation karakteriseras som hjälplöst beroende av våra digitala hjälpmedel för att komma ihåg saker tänker jag ofta att det är en överdrift med en smula sanning i. Men kanske borde jag på allvar omvärdera och aktivt bekämpa mitt beroende av digitala lagringsutrymmen för mitt minne. Öva minnestekniker, bygga tankeslott och så vidare.
Eller så tar jag bara för vana att aldrig mer glömma att skriva in något i min kalender. Hur jag nu ska komma ihåg det.
Helgen…
På fredag har tabloidtidningen Little Finger releasefest för sitt andra nummer. Little Finger är en ny spännande gratistidning om ”visuell konst, kultur och nonsens.” Utöver en snyggt formgiven tidning presenteras flera konstnärer och musiker live under kvällen.
Efter succén tidigare i år är Jonas Hassen Khemiris brännande pjäs om samhällelig utanförskap, Jag ringer min bröder, tillbaka i Malmö med extrainsatta föreställningar. Missa inte chansen att se den på Malmö stadsteater. Varför inte på lördag (få biljetter kvar!)?
2000-talets kanske roligaste komediserie Arrested Development la ner 2006 men har precis återupptagits. En helt ny säsong (15 avsnitt!) ligger uppe på Netflix. En påse chips till det och den helgade söndagen är fulländad.
