Det okända både skrämmer och lockar. För med en examen, en flytt till den storslagna framtiden, kommer även de oundvikliga sluten. Emma Andersson påminner sig dock om att det här bara är början.
Jag tänker på det ibland, särskilt så här i studenttider när halvnakna drömmare springer runt i bastkjolar och landet fylls av dunkande musik från björkklädda lastbilsflak. Jag tänker på en tid då jag var livrädd. På en sommar som skulle bli den sista. Innan allvar, vuxenliv och ångest över att jag ännu inte valt en spikrak väg in i framtiden. Att det gällde att njuta medan jag hade chansen, för vem visste när livet skulle bli så här igen? Om någonsin igen?
Idag, fyra år senare, ekar samma rädslor från mina vänner och bekanta. Vi blir äldre, men vuxenlivet, drömmarna och tankarna kring framtiden blir inte enklare. Varje gång vi kommer till en ny sommar, en ny examen, ett nytt papper i handen, är det samma sak. Vi vet att det nya alltid innebär att vi måste lämna någonting annat bakom oss. Och även om de sanna vännerna finns kvar och staden vi bodde i aldrig försvinner, kan det aldrig bli samma sak. Det som var, och var så fantastiskt, kommer aldrig igen.
Det gör varje terminsslut till någonting särskilt. Alltid är det någons tur. Vi kan aldrig vara säkra på vad som väntar runt nästa krök, eller vad framtiden/ödet/slumpen har i beredskap åt oss. Det är otäckt, men jag märker att jag börjar tycka om det.
För är det inte i det okända som äventyret väntar? Är inte det här bara den början vi en gång kommer att se tillbaka på?
Romantikern och drömmaren i mig tänker alltid att vi är som Hemingway, Fitzgerald och Picasso i 20-talets Paris (ja, har ni inte sett Midnight in Paris är det dags nu!). Alldeles i början av våra ståtliga karriärer och de liv vi knappt vågar drömma om. Omedvetna om att det en dag är oss folk kommer att förundras över.
Att vi kände varandra. Att det var här vi bestämde oss för att våga.
Att vi gjorde det tillsammans.
Och även om det inte är så, kan man ändå tänka sig varje termin, varje slut, som en pusselbit. Ju fler jag lägger, desto klarare blir bilden av mig själv.
Så jag bestämmer mig för att strunta i rädslan. Känner spänningen som solsken mot vinterkall hud.
Jag undrar vart det bär av härnäst.
