Tangentborden knapprar runt omkring. KG Bergström dricker en festis. Expressen gör en högljudd telefonare med Schyman och presscentrets funktionärer springer med stressade steg på jakt efter fler kaffemuggar. Jag är på Almedalen, som en av drygt 700 journalister.
Almedalen är ett jippo att älska och hata. Det är mingelhets och en ständig kamp om vem som trumfar den andre. Men det är också ett unikt tillfälle för att få skaka hand – med vem man vill (och varsomhelst).
Jag är egentligen här som privatperson och för mitt egna höga nöjes skull. Möjligheten att enkelt lyckas göra intervjuer med folk och knyta kontakter gör dock att jag så ofta som möjligt presenterar mig som en av de nya redaktörerna för studenttidningen Lundagård. Reaktionerna är blandade. Vissa föraktfulla (”antar att ni förtjänar lika mycket hat som vår kårtidning”), några jublande (”fantastiskt, jag älskar den tidningen!”), andra bara frågande (”hur ska ni överleva annonsdöden?”). Gemensamt för de allra flesta är dock att de hört talas om tidningen.Något som ger både prestationsångest och jättepepp.
Imorgon vänder jag åter till redaktionstornet i Lund för att pricka av allt det där som skrevs på att-göra-listan i början av sommaren. Sedan låter även vi redaktörer oss omfamnas av den totala sommarvilan innan Lund återigen förvandlas till en sjudande studentstad och det blir dags att fatta pennan.
/ Annika
