Många ställer sig undrande till utbildningsministerns nedskärningar på högskolan, bland annat Lunds universitets rektor. Nedskärningarna har enbart förlorare, menar Patrice Soares, utbildningspolitisk krönikör.
Jag läser rubriken på senaste numret av SACOs medlemstidning Akademikern. Där står det de flesta studenter, universitetsanställda och utbildningspolitiker redan vet: ”Högskolan krymper”. Antalet sökande till landets universitet och högskolor är fler än någonsin 381 440 personer och antalet personer som nekas en plats på högskolan ökar. Ändå minskar regeringen antalet högskoleplatser.
Många har ställt sig frågande till detta. Bland annat Uppsala universitets rektor Eva Åkesson. Hon menar att nedskärningarna är ett svek mot unga människor. Lunds universitets rektor Per Eriksson menar att nedskärningarna av antalet platser är obegriplig. Nedskärningarna är tyvärr inte speciellt förvånande. För i snart sagt varenda debatt han deltar försvarar utbildningsministern minskningen av antalet högskoleplatser med att: alla minsann inte ska bli akademiker.
Dra era egna slutsatser.
Utbildningsministern nöjer sig dock inte med att skära ned på antalet högskoleplatser. Han vill dessutom att Sverige ska ha färre högskolor. 75 miljoner kronor har avsatts i statsbudgeten för sammanslagningar och nedläggningar av mindre högskolor. Högskolan på Gotland blev den 1 juli en filial till Uppsala universitet och högskolan i Härnösand lägger man nu ned helt och hållet. Det är lätt att hålla med Sveriges universitetslärares (SULF) ordförande Anna Götlind när hon skriver att: ”Undervisningen vid till exempel Högskolan Dalarna blir inte bättre för att det bedrivs forskning i Uppsala. Och det skulle inte hjälpa att högskolan bytte namn till Uppsala universitet/Campus Falun.”. En flashig namnskylt hjälper inte en liten högskola om resurserna till forskning och undervisning inte blir större.
Färre högskolor och färre studenter innebär en snävare högskola och ett mindre konkurrenskraftigt Sverige. Färre högskolor innebär också mindre konkurrens mellan högskolorna, vilket försämrar kvalitéten på utbildningarna. Utbildningsministerns högskolepolitik är därför en politik med enbart förlorare.
Om Carl Tham – som byggde ut den svenska högskolan kraftigt på 90-talet – på sin tid var högskolebyggaren, så är Jan Björklund definitivt rivningsmästaren. Och då verkar utbildningsministern ändå bara börjat bli varm i kläderna. För framåt drömmer väl utbildningsministern om fler sammanslagningar och nedläggningar. Vi vet vad han tycker om de små och medelstora högskolorna, vi vet vad han tycker om högskolan i Skövde, högskolan i Kristianstad, högskolan i Halmstad och högskolan i Dalarna. Det torde var unikt i världen med en utbildningsminister som vill ha en mindre högskolesektor, inte en större.
För att parafrasera Carl Johan Love Almqvist: Blott Sverige svensk utbildningsminister har.
