Studenter från studieovana hem står fortsatt utanför. Efter allt snack om kvoteringar och lösa informationsdagar: Lunds universitet, gör nu en gång för alla en helhjärtad insats och åk ut till de svårare platserna.
I Skåne kryllar det av såväl arbetare som invandrare, men deras barn syns inte lika mycket på Lunds universitet. Det är en social snedrekrytering, där en påfallande hög andel av studenterna har liknande bakgrunder och fötts in i den
akademiska kulturen – men där arbetarklassungarna står utanför. Samtidigt verkar inte universitetet se en given lösning på problemet.
I tidningens reportage radas det upp potentiella lösningar. Universitet expanderar för att få fler att känna en närhet till studierna. Om du har högskolan geografiskt nära dig är det mycket lättare att välja den. Det är därför jag och de flesta av mina barndomsvänner utan akademisk familjebakgrund pluggar i Skåne.
Hade vi inte växt upp i Helsingborg, utan helt avsides från högre studier, hade många av oss säkert gett upp direkt. Men varför kommer då inte arbetarklassen hit i en högre även om de bor runt knuten? Jag tror att bristen på naturliga förebilder är ett stort problem.
I reportagets Mohammed Taha finns en sådan. Visst är det snyggt att ha en invandrare i utbildningskatalogerna och peka på mångfald, men hans viktigaste roll är som förebild ute i skolklasser. Utan förebilder som kan sätta standard och inspiration det svårt för de utan akademiska rötter att ta sig vidare.
På min gymnasieskola satsades det hårt på att dämpa det dramatiska steget till universitetet. Gamla elever berättade om sina val, om hur lätt steget hade varit. Små, små intryck som formade ens val.
För personer från omgivningar utan sådana personer kan steget till högre studier vara milslångt. I vintras intervjuade jag Mario, en romsk kille som jobbade hårt för att kunna minska just sådana avstånd. Bland romer har kulturen med att studera sällan varit högt prioriterad. Föräldrar som inte förstår vikten av studier, och än mindre kan motivera den, har lett till att många romska barn inte går i skolan. Det är helt enkelt inte något för dem.
Mario växte upp i samma stadsdel som mig i Helsingborgs utkanter, ett område med mycket arbetarfamiljer. Men också med en skola där det fanns en lärare som brydde sig och blev just hans förebild. Mario var ingen stjärna som barn, men med förebilden och motivation har han i dag blivit en utbildad socionom.
Nu betalar han själv tillbaka genom att hjälpa romska ungdomar in i studierna. Inte minst genom att bara synas och visa att det går att utbilda sig ända upp på universitetet oavsett bakgrund.
Varför satsar inte Lunds universitet ännu mer på sådana här representanter? Mohammed Tahas fåtal föreläsningar i Rosengård i alla ära, men hitta ännu fler lokala ambassadörer och låt dem bli ett naturligt inslag i Lindängen, Norrestad och Drottninghög. Ge samma motivation i orter som Perstorp, Hörby och Örkelljunga när tempot ändå är uppe. Lunds universitet, kom igen nu.
Kenneth Carlsson
Redaktör och ansvarig utgivare
