Lundagård fick en pratstund med Jan Eliasson innan hans föreläsning på Universitetshuset. Det blev ett samtal om att förebygga världskonflikter, valborgsfester i Lund och hans okända skådespelarkarriär.
Hej Jan, hur känns det att vara i Lund?
– Det känns härligt, jag har många fina minnen härifrån. Jag har varit här flera gånger och talat för studenterna, både på Studentafton och i samband med tidigare Anna Lindh-föreläsningar.
Hur var din egen studenttid?
– Jag studerade till civilekonom på Handels i Göteborg efter att ha varit sjöofficer i flottan i tre år. Men jag brukade åka ner till Lund emellanåt, för ni var mycket bättre på att festa härnere. Vi hängde speciellt på Göteborgs nation, där några av mina vänner från Göteborg var engagerade. Då var det fest dygnet runt. Vi kallade det för natten mellan den 30 april och 2 maj. Det uppskattade jag på den tiden. Idag får jag vara lite försiktigare.
När såg du senast ett spex?
–Det var länge sedan. Jag brukade vara med i studentteatern i Göteborg. Jag spelade olika roller i lätt absurdistiska pjäser av Beckett, men också av Claes Hylinger och Magnus Hedlund som var unga, begåvade studenter i Göteborg på den tiden. Jag spelade huvudrollen i en pjäs som hette Det borde ha varit julafton. Jag spelade fadern i familjen. Det där är ett riktigt scoop, det är helt okänt för världen.
Många studenters dröm är att jobba på FN. Vad kan du ge dem för råd på vägen?
– Var internationellt engagerade och nyfikna på världen, gå med i politiska föreningar, jobba utomlands och ta praktikplatser medan ni har möjlighet. En av mina närmaste medarbetare började som praktikant. Diplomati är väldigt viktigt, att hantera ordet. Det är något jag kommer att utveckla i min föreläsning.
Apropå diplomati och konflikthantering. I Uppsala i måndags under ditt samtal med Kofi Annan sade du: ”Det är som att det är inbyggt i människans medvetande att inte agera förrän konflikten är ett faktum”. Jag tyckte det var ett intressant perspektiv. Kan du utveckla resonemanget?
– Det är detta som är så sorgligt, att vi inte vill låta oss varnas särskilt ofta. Låt oss säga att du har ett sår på handen, men du bryr dig inte om det förrän det blir infekterat.
Kan man verkligen göra en sådan analogi, mellan politiska handlingar och ett sår på handen?
– Jag tycker att det är allmänmänskligt och det är viktigt att fundera på varför vi inte reagerar tidigare. Du har ett hjärtflimmer och du bryr dig inte om det. Du tänker inte på grundläggande orsaker. Du heroiserar kirurgen som gör en Triple Bypass, men du lyssnar inte på nutritionisten som säger att du måste äta hälsosammare.
Men är det inte missvisande att kalla ett visst handlande för ”allmänmänskligt” istället för att analysera de ekonomiska motiven och maktförhållandena som kanske styr handlingarna?
–Det kan hända att det finns sådana drivkrafter hos vissa, men jag ser problemet i att vi inte tar ansvar för konflikter tidigt. Säkerhetsrådet har ansvar att agera mot hot mot internationell fred och säkerhet, men vad är hot? Det är innan det skett. Men nästan alla dagordningspunkter hos säkerhetsrådet är när huset har brunnit ner, eller håller på att brinna ner. Vi måste lära oss att känna vibrationerna i marken tidigt. Mänskliga rättighetskränkningar är till exempel den första varningssignalen att det kan bli ett inbördeskrig. Det är därför jag vill se det ur det allmänmänskliga perspektivet, samtidigt som det naturligtvis finns andra krafter också som spelar in. Men nu går det för djupt, jag hinner inte mer.
Text: Julius Viktorsson
Foto: Jens Hansen
