Före detta utrikesminister, ordförande för FNs generalförsamling och Sveriges USA-ambassadör. Nuvarande vice generalsekreterare för FN. Jan Eliasson fyller universitetets aula med ett föredrag som präglas av positionering mot USA.
Vid en viss grad av politiskt inflytande blir allt du gör politik. Inte bara i en abstrakt bemärkelse, utan varje offentligt ord vägs på guldvåg, oavsett sammanhang. Som vice generalsekreterare för FN har Jan Eliasson utan tvekan nått den punkten. Därför är det kanske inte så märkligt att hans framträdande vid Anna Lindh-fondens föreläsning i universitetshuset var ett politiskt utspel snarare än ett traditionellt föredrag.
Budskapet var tydligt: ett eventuellt ingripande i Syrien måste följa internationell rätt och beslutas kollektivt. Udden var tydligt riktad mot USA och frågan är om det verkligen är en slump att Eliasson och USAs president Barack Obama talade i Sverige på samma dag. Eliasson lyfter Raoul Wallenberg som förebild för internationell intervention och betonar hur Wallenberg lyckades åstadkomma så mycket tack vare det effektiva användandet av internationell rätt. Efter att ha betonat den internationella rätten ytterligare en gång påpekar Eliasson att även Obama uttryckt beundran för Wallenberg samma dag. Bara ett av de många sätt på vilket FNs ställning förtydligas och understryks.
Så gott som hela talet utgörs egentligen av variationer på detta tema. Diplomatiska förhandlingar ska prioriteras, militär intervention bör undvikas och när de sker ska det beslutas av det internationella samfundet, det vill säga FN.
Även om ett inlägg i ett världspolitiskt ordkrig i sig är intressant att bevittna på nära håll vinner talet mycket på de anknytningar till universitetet som faktiskt görs i talet. Eliasson uppmanar till fler studier av den lyckade konfliktlösningen. Det är lättare att uppmärksamma katastrofen än föredömet, men det krävs mer studier av framstegen för att vi ska kunna lära av och fortsätta prioritera den diplomatiska lösningen.
I grunden är det dock ingenting som egentligen överraskar i Eliassons tal. FN är viktigt, diplomati är bra, krig är dåligt. Självklarheter kanske, men de tål att upprepas. Dessutom sveptes Lund in i den internationella storpolitiken för en stund.
