Pendlare möter dem vid stationen. Utanför Malmborgs skyndar studenter förbi dem. Tiggarna i Lund är inte långt borta, men ändå inte en del av gemenskapen. Linus Gisborn frågar sig om det är tiggarens haltande som är en illusion – eller vår medkänsla.
Att Lund är en liten stad till ytan betyder inte att alla är del av en gemensam familj. Studentlivet ger lätt sådana associationer. Avgränsade sammanhang, vänskapskretsar som flyter ihop och möter varandra på oväntade ställen. På nationer och kårer, fester, caféer och gym. Några vi också stöter på i Lund är tiggarna. För alla som plockat ICA-korgen full av studentrabbaterad squash är också bekant med Faktumförsäljarna vid entrén.
Sommaren har skyndat förbi och trots semesterlunkande tidningsredaktioner så har diskussioner om tiggeri pyrt i etern. På flera platser i Gävleborgs län vill polisen kriminalisera tiggeri. I SvD (28/8) skrev Hans Caldaras att tiggeriet i Sverige ökar och UNT (26/8) menade att en kriminalisering inte stöttar redan utsatta grupper.
Sedan Beatrice Ask tog upp kriminaliseringsfrågan har den blivit en het potatis. Argument för ett förbud är att ingen vet vad tiggare tjänar (då underförstått att det kan röra sig om feta pengar. Fasa!). Alternativt att de riskerar tillhöra ligor eller ett bredare skikt organiserad brottslighet. Argument mot detta? En undersökning från Bryssel 2011 fastslog att alla ovanstående argument oftast är felaktiga.
Häri verkar haken finnas. I organiseringen. Det systematiska. Som att tiggande inte får vara avsiktligt. Som om nöd måste vara en slump och inte överlagd. Enligt en sådan logik är tiggande missbrukare helt OK – eftersom missbruk kan drabba vem som helst. Men när familjer kommer hit från Rumänien handlar det inte om blåögd slump. Det är ett system av nödställdhet, och vårt nedvärderande av det avsiktliga tiggandet ger oss etisk syrebrist. Eller som filosoferna skulle sagt: vi ser träd men ingen skog.
Samvetet måste sättas i system och vi måste upphöra att promenera förbi. Vi ser knappt nöden när vi styr kosan mot Systembolaget för att ladda inför nästa sittning. Men den finns där, på gatan vid ingången. Vi kan kalla det för oskälig inkomst eller att sko sig, men vad tiggeri i grunden bygger på är nöd och bristande alternativ. Det är från en priviligerad position vi dömer. Så varför haltar mannen i krycka förbi oss i ett sensommarsvalt Lundagård? Är det haltningen som är en illusion – eller vår medkänsla?
