Efter en barndom fylld med fritidsintressen så bjuder vuxenlivet på fritidslösa timmar. Hedvig Areskoug har funderat kring vart de veckovisa träningstimmarna har tagit vägen.
Jag minns tiden då alla sprang runt med ”Mina vänner”-boken i skolan och jag fyllde i mina svar under de olika rubrikerna. ”På fritiden gillar jag att…” var den rubriken där det var möjligt att göra ett statement. Var man den sportintresserade, musikfrälste eller var man den som tyckte om att gå på disco? Allt efter som åren har gått och jag har nått dagens ansenliga ålder så har fritidsintressena droppat av. Ingen mer ridning, inget mer flöjtspelande. Timmarna framför notstället har bytts ut mot något annat. Men vad?
”Hedvig du borde skaffa dig ett intresse”.
Uppmaningen har ekat i mitt huvud de senaste åren. Varför har jag inget riktigt fritidsintresse? Varför rusar jag inte iväg till träningar två gånger i veckan? Trots de uteblivna träningspassen så har jag inte känt det som att livet blivit mindre meningsfullt. Tack och lov för det.
Så vad gör jag egentligen på den tiden som nationalencyklopedin beskriver som ”den del av dygnet och veckan som inte upptas av arbete, måltider och sömn”? Fram tills för någon månad sedan har jag faktiskt undrat.
Men sen slog det mig, jag är ju student.
Efter att ha pluggat i fyra år och levt tillhörande studentliv så har dötiden varit obefintlig. Möten med nya människor i lunchlagningen på en nation, runt mötesbordet för ett utskott inom kåren eller på en sittning har skapat en hel drös av nya intressen. Det har skapat vänner för livet, och vänskap är något som inte lever sitt eget liv. För att ta vara på de fina upplevelser man får som student och de människor man träffar så måste man underhålla kontakten.
Under den tiden när jag inte sitter i föreläsningssalen, knaprar på en lunchlåda eller återhämtar mig från en festlig studenthelg så brukar jag ägna mig åt de personer som får mig att längta efter att slå ihop kursboken och rensa huvudet från det som tillhör plugget. Det är när jag träffar mina vänner som jag får den där energin och pausen som andra får av att gå och träna.
Plötsligt känns det som att ”umgås med vänner” inte bara var något jag skrev i ”Mina vänner”-boken när jag var 10 år. Studentlivet skapar en ny intressesfär, den som utgörs av sociala sammanhang i det oändliga. Att få tillbringa dygnets icke arbetes-måltiders-sömnuppbundna timmar med mina vänner är vad jag kallar en hobby som är väl värd att satsa på.
