Varm mjölk med eukalyptushalstabletter, de där i gammeldags, randig liten påse som du alltid får gräva fram bakom de glansiga blå plastpåsarna. Skavlan på Svtplay ensam hemma vid köksbordet och popcorn som är precis så där för salta så att det svider lite kring läpparna. Kryper till sängs klockan nio med tunga ögonlock, likgiltig inför ljuden från festen på innergården utanför. Det har varit en konstig dag. Långsam. Lång.
Vid tiotiden vaknar Anna och jag hos mig efter gårdagens nollesittning på Hallands, vrider lite på oss, hon där borta i soffan och jag i min säng. Solen värmer våra ryggar när jag skjutsar henne till tåget. Löven har börjat färgas gula och röda nu och kylan nyper våra kinder rosiga. Hösten smyger sig på, förvandlar det Lund vi känt i ett par månader. Jag har inte tänkt på det förrän nu, över huvud taget inte hunnit reflektera över att vi snart är inne i oktober månad, har ni?
Efter att jag vinkat av Anna står jag plötsligt rådvill med händerna vilandes på cykelstyret. Och nu då? Jag minns inte när jag inte haft någonting planerat senast, inte bara en dag utan två dagar. Det är som om världen bestämt sig för att inte låta någonting inträffa den här helgen, som för att ge mig lite andrum, låta hjärtat sakta ner. Det går att gå hemifrån klockan åtta på morgonen och komma hem först elva på kvällen sju dagar i veckan ganska länge, men det kräver stunder av tomrum här och där tror jag, mellanrum i livet, för att du inte ska tappa fotfästet.
Jag behöver dagar på paus då jag kan ligga kvar under täcket tills det mörknar igen och inte tänka på någonting av det där som pågår i det vanliga livet. Det är tyst och stilla i hela lägenheten, den är som en oas. Mobilen ligger i bokhyllan, jag har inte tittat på den på flera timmar. Jag ser tre filmer i rad, sådana där komplicerade filmer med vackra skådespelare, och gårdagens halvdruckna vinglas sprider en söt doft där de fortfarande står kvar mellan de vissnande växterna i fönsterkarmen.
Jag sveper sjalen om mig och mitt oborstade hår innan jag går till ICA för att köpa sojakorv, sådan där som inte behöver tillagas, och mer lösgodis än jag vet att jag någonsin kommer att orka äta upp. Folk rör sig in och ut, blickarna långt fram, tydligt på väg någonstans. Uppfällda kragar mot höstkylan, blå och lila påsar i händerna. Det är trots allt lördag kväll. Vardagen lockar mig också men just här, just nu, hägrar en ganska skör känsla av lugn i mitt bröst och jag gör allt för att behålla den, en liten stund till. En konstpaus i livet.
