Hallå på er. I en vecka nu har vi suttit på kuddar på golven i metodrummen på skolan och mediterat, legat och andats långa ”mmmmm”, studsat, gungat, glidit och pushat. Vi har haft BK-vecka på Sjukgymnastprogrammet. BK står för basal kroppskännedom och är en sjukgymnastisk behandlingsmetod som kombinerar österländska traditioner (meditation, tai chi, zen, kampsport mm) med västerländska rörelseskolor. BK handlar om att hitta och bemästra sin inre stabilitet och balans, att hitta det optimala läget för kroppen kring den osynliga hållningslinjen, om medveten närvaro, fri andning och flöde…
Ni vet hur saker kan tendera att bli konstigare och flummigare ju mer du försöker förklara? BK är just en sådan sak. Jag nöjer mig med att den funkar för många människor med psykosomatiska besvär, det vill säga besvär som har sina rötter i något psykologiskt och får kroppsliga konsekvenser. Med kroppsliga konsekvenser menar jag allt från muskelspänningar, att ha svårt för att slappna av eller att över huvud taget inte kunna reglera sin muskeltonus till att andas ansträngt högt upp i bröstet, att inte kunna sätta gränser på olika områden i livet eller att ha ont i ett knä. Det kan verka långsökt att du kan få ont i knät av t ex stress men faktum är att sådana uttryck kan ångest och depression ta när känslorna inte fås ge utlopp. Våra kroppar och vårt sinne är på till synes underliga sätt tätt sammanvävda.
BK-vecka var det, ja. Jag har varit otroligt irriterad, vissa dagar rent ut sagt arg på vår lärare. Velat avbryta övningen och gå ut ur rummet, velat fråga högt om hon inte kunde snabba på lite. Det har krupit i kroppen på mig, ja jag har mått riktigt konstigt. Från 9 på morgonen till 16.15 på eftermiddagen har vi lärt oss avslappningsövningar, gungat fram och tillbaka på stället för att hitta balansen kring hållningslinjen och gjort tai chi – kampsportskoreografi i slow motion. Det drev mig till vansinne ibland att det gick så långsamt!
Jag inser förstås att det är för att jag brukar leva mitt liv i 120 km i timmen som kroppen ville vända ut och in på sig själv och jag slog mentalt bakut tio gånger om dagen. Jag inser också att det förmodligen hade varit väldigt bra för mig att kunna ta till mig det här med att sakta ner en aning emellanåt, att gå in i mig själv och bara kunna stänga ute allt annat. Låta tankarna som kommer till mig när jag blundar svepa över mig som vågor över en sten utan att kunna tränga in. Låta axlarna sjunka, fundera på var jag har andningen. Slappna av i höfter och översträckta knän för att inte stå i ständig givakt, redo för strid.
Jag hade nog ganska höga förväntningar inför BK-veckan. Trodde att jag äntligen skulle finna ro i själen och …hitta meningen med livet, eller något. Nej, men åtminstone att jag skulle förstå vad det är så många människor, speciellt människor som jag ser upp till, ser i yoga och meditation. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag förstår det nu. Och jag skulle ljuga om jag påstod att jag är sugen på att sätta mig ner på den där meditationskudden igen med händerna samlade i knät. Tyvärr. Men kanske, snart, och med lite övning, kan jag få användning för det. Om inte annat har jag fått en ordentlig känsla för vad god hållning handlar om – den där typen av hållning som gör att du kan stå i timmar utan att få ont i knäna och som spar din rygg och dina axlar mycket värk när du sitter länge.
Antingen handlar det om övning, eller också är det helt enkelt så att BK inte är för alla. Vissa människor kanske inte hjälps av meditation och grundningsövningar? Vad kan det då finnas som passar oss när vi behöver koppla bort allting, slappna av och ta det lugnt för att undvika kapsejsning?
