I kväll kröp det i mig igen av den där känslan av att vara på väg ut ur mig själv, vara för stor för min egen kropp. Ni vet när ni går varv efter varv i lägenheten utan att veta vart ni ska? Öppnar kylskåpet bara för att stänga det igen, tomhänta? Ni vet när era fingrar vilar rastlöst mot tangentbordet utan att någonting kommer?
Trots att klockan var närmare halv elva gjorde jag något jag inte gjort sedan i mitten av augusti – jag drog på mig tightsen och joggingskorna och gav mig ut i mörkret. Det blev 5,2 km. Glad att jag var långt ifrån att behöva stanna någon gång men generad över den höga medelpulsen som skvallrar om hur ur gängorna jag blivit.
Det är olikt mig att inte ha tränat på två månader men livet har sett lite annorlunda ut på sistone. Något av det kanske är på väg tillbaka nu. Ska vi säga så? Är det en utmaning? Jag kanske måste bevisa att jag kan bättre än det ni ser nedan… Okej, it’s on. Men nu – sängen! God natt!
