I grund- och gymnasieskolan görs nu satsningar för att höja statusen på läraryrket. Liknande satsningar ses inte inom högskolan. Innovation är högskolepolitikens nya modeord, men var är innovationen inom pedagogiken? Det frågar sig Teresia Olsson, utbildningspolitisk krönikör.
Debatten kring den svenska skolan går het just nu. För någon vecka sedan presenterade regeringen budgeten för 2014 där de bland annat gör satsningar inom grund- och gymnasieskolan på karriärvägar för lärare, fortbildning och lärarlegitimation. Både Alliansen och oppositionen förespråkar satsningar för att höja statusen på läraryrket.
Samma problembild finns inom högskolevärlden, men där syns inte skymten av några satsningar. Situationen med låg status för lärare och brist på karriärvägar är lika tydliga inom högskolevärlden som inom grund- och gymnasieskolan. Befordran i den akademiska världen baseras på forskningsmeriter medan god pedagogik endast ses som en bra merit. Det verkar vara bortglömt att grunden för framtida framgångsrika forskare är goda lärare. Högskolan behöver duktiga forskare, men vi behöver också duktiga pedagoger.
Lärare på högskolan förväntas planera och utveckla sin undervisning, ständigt vara kontaktbara för sina studenter och delta i kvalitetsutvärderingar, samtidigt som de ska bedriva världsledande forskning. Inte konstigt då att kvällar och helger tvingas användas åt arbete och att pedagogiska eldsjälar riskerar att brinna upp. Detta har en negativ påverkan på undervisningskvaliteten.
Lärarnas arbetsmiljö är en kvalitetsfråga. Lärarna måste ges tid att reflektera över sin undervisning, möjlighet till kompetensutveckling och att pedagogiska framgångar värderas lika hört som forskningsframgångar. Det behövs tydliga karriärvägar för lärare inom högskolan och en levande diskussion kring högskolepedagogiken, exempelvis genom utökad användning av lärarlag.
Innovation verkar vara det senaste modeordet inom högskolepolitiken. Högskolan ska komma med nytänk och ligga i framkant. Trots det använder vi oss i stor utsträckning av föråldrad pedagogik med föreläsningar för hundratals studenter samtidigt, brist på möten mellan studenter och lärare och examination som uppmuntrar till ytlig inlärning.
Var är satsningarna på moderna pedagogiska idéer såsom genusmedveten och normkritisk pedagogik? Var är satsningarna på examinationsformer där examinationen blir en del av inlärningsprocessen och inte endast en kontrollfunktion?
Det är genom satsningar på pedagogikutveckling som statusen på läraryrket höjs. Det genomförs nu i grund- och gymnasieskolan. Borde det inte då också göras på högskolan ifall vi fortsatt ska kunna betrakta oss som innovativa?
