I sin första text som nybliven krönikör här i Lundagård efterlyste Jonatan Macznik en starkare studentkamp. I dag menar veckans utbildningspolitiska krönikör att det det aldrig varit lättare än nu att göra skillnad.
För några veckor sedan arrangerade några kompisar och jag en insamling av kläder för nyanlända flyktingar från krigets Syrien. Det var påkallat efter att en kursares kusiner nyss anlänt till Sverige i stort sett barskrapade efter livsfarlig båtfärd över Medelhavet och för att vidare smugglats genom Europa.
På bara några dagar lyckades vi mobilisera just den kraften som jag efterfrågade i min första krönika. Inte bara det faktiska insamlade klädernas mängd, runt 20 kubikmeter, utan också lättheten att få volontärer och aktiva i genomförandet.
I tisdags förra veckan började kläderna delas ut. Ett nyöppnat transitboende i nordöstra Skåne tog emot allt och efter en första utdelning lämnade vi över ansvaret till de nyanlända att själva organisera utdelningen.
Projektet handlade i första hand inte om välgörenhet utan om solidaritet med de som flytt. Även om flyktingarna hade överlevt utan kläderna, så handlade det också om att aktivt stå upp för asylrätten. På ett positivt sätt agera mot de som vill stänga gränser.
Det vi gjorde var enkelt och krävde lite tid men gav stor utdelning.
Den förkylda bebis som tvingades bli båtflykting bara 20 dagar gammal kunde, på grund ut av att någon student skänkt varma bebiskläder, få lite mer värme i en allt för kaotisk omgivning.
Studenter för Syrien, Asylgruppen Lund, Tamam och andra visar dagligen att studentkampen lever. Att det enkelt går att mobilisera och att Lunds studenter är engagerade.
Men visst kan vi göra mer?
