Nu är novischtiden över, men i stora klasser kan det trots terminsstartens ansträngningar vara svårt att lära känna alla. Det problemet har inte Lundagårds studentlivskrönikör, Emma Andersson.
Jag fikar med några vänner som är nya i Lund. De berättar upphetsat om hur det är att äntligen vara här, men samtidigt om att det, trots novischperiod, är svårt att lära känna och hålla koll på alla sina klasskamrater när de är så många. Och det är ju lite pinsamt när någon säger hej och man inte minns att det är någon som går i ens klass. Eller?
Själv har jag inte det problemet. I min klass finns det bara jag… och jag. Efter en intensiv kurs i teori och metod – med en klass på hela fem personer – har jag nu övergått till min fördjupningskurs i etik, samt min uppsatshandledning, där jag i båda fallen är den enda deltagaren.
Oavsett tidigare storlek på klass, kan det där med att plötsligt studera ensam med en lärare vara… ganska intressant. Det kanske låter tråkigt. Lite ensamt. Rentav svårt. När läraren ställer en fråga finns det ju inte precis särskilt många andra som kan rädda en om man inte kan svaret. När något låter löjligt eller man bara känner sig trött är den där pretentiösa gubben på omslaget av det egna livsverket den enda man kan le i samförstånd mot.
Men det finns faktiskt väldigt många fördelar också. Tänk på det lyxiga med att…
1) du aldrig behöver oroa dig för att inte känna igen dina klasskamrater på stan
2) det aldrig är kö till toaletten på rasterna
3) det aldrig är krig om kurslitteraturen i biblioteket
4) du aldrig behöver gräma dig över att någon annan sa det där smarta som du precis tänkte säga
5) du kan säga precis vad som helst – när ska man annars ta chansen om inte när man är den enda som kan uttala sig?
Framför allt är det utan tvekan ett privilegium. Jag trivs. Drömmen är ju trots allt att kunna ägna mig på heltid åt ett av världens ensammaste yrken.
Samtidigt måste jag medge att jag inte är den enstöring jag trodde mig vara. Istället är jag tacksam över att jag dessutom får ha mina seminarium då och då, där jag återförenas med mina filosofer och systematiker, samt ett litet extragäng med kyrko- och missionsstuderande.
För trots ovanstående listade fördelar går nog ingenting upp emot kön till en kopp te på rasten, frågor om den gångna helgen och ett leende i samförstånd över något sånt där som kanske egentligen inte betyder någonting alls.
