Finfina kupletter, lyckat ordvitssjok men lite seg början. Så låter det när Lundagårds recensent tar med sig ett riktigt spexproffs och ser Ulrika Eleonora. Rekommenderar de dig att gå? Läs nedan vad de tyckte!
Orkesterns blåssektion borgar för bra kvalité i årets nyskrivna Boelspex Ulrika Eleonora, redan innan spexet har börjat. Men sen dröjer det en liten stund till den första riktiga publiksuccén, som kommer när karaktären Pi sjunger sitt sanna namn (det börjar på 3,14, resten hittar ni i er gamla mattebok).
Första akten går lite trögt: man har snålat på kulisser men inte på monologer. Handlingen förs ändå stadigt framåt under hela föreställningen, och är enkel att hänga med i. I korthet går den ut på att kungligheten Ulrika Eleonora plötsligt och mycket motvilligt blir regent över Svea rike när hon egentligen bara vill leva Svenssonliv och hamna i fyllecell. Men det är inte bara Ullis själv som vill få bort henne från tronen och strax är konspirerandet igång. Till nästa gång önskar vi oss dock en extra intrig eller svängom, tempot mår säkert bara bra av att öka från skritt till trav.
I andra akten förstår vi plötsligt varför det inte fanns mycket tid att jobba på övriga kulisser: här finns både en snygg klavecin (tänk flygel) och en fungerande trappa med ovanvåning. Vi blir riktigt imponerade! En karaktär får även äran att nyttja stora scenens lite mer ovanliga ut- och ingångar i äkta 007-stil. Scenens potential tas alltså väl till vara på och detta gäller även för personerna som står på scen.
Kupletterna känns anpassade efter rösternas potential, och består av en fin mix med allt från poplåtar och Les Miserables till Beatles och klassiskt. Den dubbla kärlekskupletten får publikens jubel och är väl värd att applådera in ett par extra gånger. När det gäller solona hade de nog mått bra av en stöttande bakgrundskör. Som det är nu blir rösterna lätt lite nakna i stora salen. Men det tas igen med råge samtidigt som säcken prydligt knyts ihop i det mastiga avslutet till tonerna av One day more från just Les Mis. Här lyfter de olika rösterna upp varandra och når tillsammans rojalistiska höjder.
Överlag känns det som om Boelspexarna har arbetat hårt sen förra året, och tagit ett stort kliv uppåt från Buffalo Bill där manuset inte kändes helt färdigt. Så rojalist eller ej – Lunds egna drottningar är värda ditt besök i höst.
Föreställningens:
Publikfavvis: Oavgjort mellan kärlekskupletten och solosången i Jag är agent.
Snok: Ulrika Eleonoras, bättre latexnäsa får man leta efter.
Random: Kantarellen på genomfart
Mest energiska: Orkesterns trummis! Ni uppe på läktaren bör hålla utkik efter honom.
Text: Sara Dahlman
Spexexpert: Anna Mattsson
Foto: Lukas Norrsell
