Vetenskap ger oss nya metoder och breddar våra perspektiv men skapar också fred. Internationella forskningssamarbeten och utbyten ger möten över nationsgränserna. Utbildningspolitiskekrönikören Teresia Olsson frågar sig varför vetenskapens fredsskapande möjligheter inte ges större vikt.
Den 4 juli 2012 befann jag mig i ett kontrollrum på CERN i Genève. Vi tittade på livesändningen av presskonferensen där representanter från de två experimenten CMS och ATLAS tillkännagav att man funnit bevis för Higgsbosonen, en teori som i år belönas med nobelpriset i fysik. När presskonferensen var slut stängde vi av, någon sade ”Jaha, de har hittat den. Skönt, då kan vi få lite lugn och ro här” och sedan arbetade vi vidare.
Jag befann mig på CERN som en av 269 sommarstudenter från 71 olika länder. Vi var studenter från hela världen med ett gemensamt intresse. Trots att vi hade olika modersmål och lite knagglig engelska upptäckte jag snart att vi alla talade ett gemensamt språk. Alla roades vi av de lappar med fysikskämt som satt upptejpade på kontorsdörrarna. Alla blev vi exalterade när ryktet gick att en känd fysiker skymtats i matsalen. Trots våra olika bakgrunder talade vi alla fysikens språk.
Vetenskap ökar inte bara vår kunskap. Vetenskap bygger också gemenskap mellan människor. Genom internationella forskningssamarbeten och utbyten möts vi över nationsgränserna. Fred skapas inte genom vapenmakt utan i samtalet mellan människor. Där spelar vetenskapen en viktig roll och vetenskapens potential som fredsskapare är stor. Vetenskapen skapar vänskapsband mellan människor från olika delar av världen och ger dem möjlighet att mötas, samtala och skämta med varandra.
Frågan är då varför vi begränsar denna potential? Studieavgifter för studenter, krångliga visumregler och omfattande regelsystem är allt sådant som försvårar det internationella utbytet. Fri rörlighet för studenter och forskare främjar inte bara forskningsutvecklingen utan också freden i världen. Den fria rörligheten måste därför sträcka sig utanför Norden och EU och även omfatta resten av världen. Endast då kan vetenskapens potential som fredsambassadör få fullt utlopp.
Fysiker vill ägna sin tid åt att formulera teorier och designa experiment. De vill göra upptäckter, glädjas över dem en kort stund och sedan arbeta vidare mot nästa upptäckt. De vill inte slösa tid på att söka stipendier, fylla i visumansökningar och försöka förstå hur regelverk fungerar. Det är mänskligheten som har hittat på nationsgränserna och därmed är det även vi som har makt att ta bort dem.
