Malin Wester är arkitektstudenten som blev dj. Hon är också tjejen som hatar att kallas tjej-dj, som vill utmana en patriarkal klubbvärld och visa hur många olika sätt det finns att vara plattvändare på.
Fredag natt i oktober. Utanför klubben Babel i Malmö har kön börjat ringla sig lång. Folk huttrar i kylan. Det är danssugna personer som inte har avskräckts av klädkoden som den presenterades på Babels hemsida: ”Allt som han i backslick skulle kalla för tacky”.
Just i natt är det ett namn som drar: Systerkollektivet, ett dj-kollektiv bestående av fyra tjejer med en feministisk vision. En av dem är Malin Wester.
I värmen inne på Babel rör hon sig vant mellan dansgolven och dj-båset och hejar på var och varannan person i vimlet. Klockan närmar sig ett och snart ska hon inta den stora scenen.
Två veckor tidigare i centrala Köpenhamn.
– Det här är en av mina favoritgator i hela världen.
Malin Wester har precis slagit sig ner på en bänk på Sønder boulevard, en lång gata som går förbi det trendiga klubbdistriktet Kødbyen. Här samsas narkomaner om utrymmet med fräschskräddade hipsterpar med barnvagn. Malin Wester har silvertajts, bombarjacka, lila och svart trasigt nagellack lager på lager. Solskenet är skarpt och höstlöv dalar.
– Jag älskar den här gatan för att det är en miljö där alla får vara, hur olika bakgrunder de än har.
Malin Wester har tagit studieuppehåll från arkitektprogrammet i Lund, flyttat till Köpenhamn och börjat jobba på arkitektfirma. Den som känner igen hennes namn gör det antagligen just för att hon är dj och medlem i Systerkollektivet. Från början fyra kompisar som gick samman bakom en gemensam vision:
– Vi har som agenda att röra om i en klubbvärld som vi uppfattar som patriarkal. Även om det inte görs medvetet av folk så finns det en struktur och vana att boka in snubbar. Det är snubbar som bokar sina kompisar, helt enkelt. Så vi vill skapa en ny plattform för tjejer, vilket är kul, för det har dykt upp många nya på sista tiden.
Tillsammans arrangerar dj-systrarna klubbar, håller kurser för tjejer som vill bli dj:s och bokar in dem på spelningar. Många nya ansikten vill de ha ut i båsen men kriteriet är ett:
Det ska inte vara män och speciellt inte vita, heterosexuella.
Rap, house, RnB. Malin Wester gillar tunga rytmer. Spelningarna med Systerkollektivet bygger på ett girlpower-koncept med syftet att hylla kvinnan. Motsägelsefullt kanske, för en tjej som hatar att omskrivas som tjej-dj, men Malin Wester tror att systerskap behövs för att stärka kvinnor i en manlig värld. Fördomen att en som inte bara är dj utan också tjej måste vara stenhård viftar hon ändå bort.
– Just den delen av klubbvärlden som jag rör mig inom är väldigt varm. De som jobbar med klubbarna har liksom en välkomnande ”ju fler desto bättre”-inställning. Och jag vill vara med och visa att precis som att det inte finns två sätt att vara kvinna på, inte bara hora och madonna, så finns det inte heller ett sätt att vara dj på.
Mittemot bänken där vi sitter finns en basketplan. Malin Wester följer den studsande bollen med blicken medan hon långsamt letar efter orden. Hon utstrålar lugn, men berättar om hur hon älskar att spela musik så högt hon vill och om magi som uppstår när andra går igång och dansar.
– När det är som att de på dansgolvet och jag förstår varandra, den känslan.
Med tanke på de täta inbokningarna på uteställen som Babel kan det verka överraskande att det är knappa två år sedan Malin Wester första gången ställde sig bakom ett mixerbord.
– Det började med att jag hade kompisar på arkitektskolan som spelade, framför allt house. Jag tyckte att de var intressanta, blev nyfiken och frågade om de kunde lära mig. Efter det började jag spela på Sydskånska nationen. Sedan hörde jag bara av mig till ställen och sa att jag kan det här. Fast jag inte kunde. Och så har de trott på det. Sedan har jag lärt mig under tiden, typ.
Självförtroende när det fungerar som bäst? Malin Wester skrattar och skakar på huvudet:
– Haha. Det hade ju varit kul om det var självförtroende, det kanske det är, men jag är nog mer inne på att det handlar om brist på eftertänksamhet. Jag har liksom alltid gjort saker för att det skulle vara kul att testa. Sen kanske det går skitdåligt, men då får man deala med det efteråt. Och för det mesta är det ju ingen som bryr sig.
Nätter på klubbar. Dagar med kreativa projekt. På arkitektbyrån ritar Malin Wester bostadsområden i stor och liten skala. På fritiden är hon med i ett kompiskollektiv som fixat in sig gratis på en grafisk designbyrå. De fixar också klubbar, men gör även foto- och konstprojekt, ibland för pengar, ofta för kul. Dessutom skriver hon för Nöjesguiden om klubblivet i Malmö, och om musik på sin privata blogg.
Men den där energin har inte alltid funnits där. Malin Wester minns en tid när hon gick ekonomlinje på gymnasiet
i hemstockholmsförorten Vällingby.
– Ingenting ont om ekonomer, men det passade verkligen inte mig. Efter de åren hade jag nästan gett upp hoppet om att jag skulle hitta någonting i livet som jag tyckte var kul.
Vändpunkten kom när hon efter studenten började på konstskola i Köpenhamn. Den gav inte bara nya perspektiv på vad man kan ägna sig åt i livet, utan också en ”snabbkurs i att vara dansk”.
– Den danska kulturen är väldigt, väldigt olik den svenska. Den är så mycket mer avslappnad och har fått mig att fatta att man inte behöver vara sådär orolig jämt som svenskar är.
Malin Wester beskriver sig själv som ”anti genrer” och hennes intresse för att experimentera och remixa går igen i det mesta hon gör. Hon verkar ha en förkärlek för att se olikheter ställas mot varandra och skapa rum där människor kan blandas och trivas.
Inne på Babel har natten blivit sen, luften disigare, musiken högre, folket stimmigare. Dansgolvet är fullt av folk.
På den stora scenen står en tjej och manövrerar mixerbordet. Hon gör ingen show av sig själv. Hon ser ut att vara djupt koncentrerad på det hon gör.
