Någon gång har vi studenter alla ifrågasatt vår utbildning, vårt yrkesval och livsbana. Som novisch kan det vara speciellt svårt att veta om man faktiskt har valt rätt. Lundagårds Helsingborgskrönikör Linnéa Berglund har en reservplan.
Jag var på väg att ge upp.
Flydde till Berlin, gick runt på de graffitibelamrade gatorna och försökte övertala mig själv om att det minsann inte alls vore så dumt att sticka. Strunta i allt. Kom fram till att om det skiter sig skrapar jag ihop till en enkelbiljett och bosätter mig där. Det blir ju också bra. Nästan bättre.
Högre utbildning, vem behöver det egentligen?
Plötsligt kändes det helt rimligt att byta namn till Klaus Heidi och försöka glömma att jag någonsin haft kontakt med universitetsvärlden. Akademiskt skrivande, referensteknik och kurslitteratur var ändå inte min grej. Det där pirret av förväntan som uppstått på föreläsningar om PR och marknadsföring hade jag redan börjat begrava inom mig. Djupt inne, där det aldrig någonsin skulle kunna titta fram igen. Det är ju ändå inte min grej. Jag började fundera på hur jag skulle berätta för min familj, ta farväl av mina nyfunna vänner och bli en av dem som ingen mindes på examensdagen. En av dem som inte pallade.
Till en början kändes det ganska bra.
Jag hade pluggat, läst alla böcker och diskuterat begreppen. Kände mig oväntat självsäker. Gick till salen med stuns i stegen och pennan i ett fast grepp. På väg därifrån var stegen inte lika stunsiga, snarare hasande, plågsamma. På tåget mot Lund och tentasittningen bestämde vi oss för att inte ta upp något som kunde kopplas till det onämnbara vi ägnat eftermiddagen åt.
Några veckor senare är domedagen kommen. På väg hem får jag reda på att det har kommit, resultaten vi alla fruktat. Nu mer än någonsin står jag i begrepp att åka, mentalt har jag redan bokat biljetten och packat väskorna. Så fort jag kommit av bussen sliter jag fram telefonen, klickar mig in med skakande händer. Färgen lyser mot mig som den vore av neon. Grönt. Plötsligt väger jag cirka två ton mindre och studsar upp för backen, skrattandes högt med en liten tår i ögonvrån. Det finns en viss risk att mina grannar numera tror att jag är galen. Och det är inte utan att jag känner mig lite galen, för nu är alla tankar på utlandsflytt och en annan livsbana totalt bortblåsta. Jag har helt glömt den stad som skulle bli mitt nya hem. Berlin, vadå?
Åtminstone tills nästa tenta, då kanske en flykt ännu en gång känns som ett rimligt alternativ.
