Det är inte lätt att hålla isär alla de tusen världar vi lever i. Studentlivskrönikör Emma Andersson menar ändå att det är okej att vara fullständigt missförstådd.
För några veckor sedan blev jag intervjuad i radio. Jag fick frågan om hur jag gör för att hoppa in och ut ur den värld jag för tillfället skriver om. Mitt svar var enkelt.
Jag hoppar aldrig in och ut.
Jag är alltid kvar.
Jag lämnar aldrig den världen. Jag är nämligen en sådan som alltid är på flera ställen samtidigt. Som ständigt diskuterar både mitt eget och diverse fiktiva liv med de karaktärer som residerar i mitt huvud. Som vet mer om de politiska intrigerna i Westeros än om världsläget. Som genast tänker ”varulvar” när jag ser en fullmåne. Som blir förolämpad av att bli refererad till som någons Mary Jane, men ganska smickrad av att vara någons Alfred (om man nu måste vara en sidekick).
Som alltid lever i tusen parallella världar på en gång.
Det gäller dock att minnas vilken värld som för tillfället spelar huvudrollen. Vilka världar jag delar, vilka världar som bara är mina. Kan jag lägga mina händer på någons axlar och likt Zazu sucka fram ett olycksbådande ”ah… lycka till!” inför en tenta? Är det här rätt tillfälle? Kommer min motpart att förstå? Eller bör jag snarare välja någonting från en värld jag vet att vi delar, någonting akademiskt från kurslitteraturen? Ett bibelcitat?
Den franske filosofen Emanuel Levinas menade att vi människor måste komma till insikt om att vi aldrig kommer att kunna förstå varandra. Troligtvis hade han nog inte velat applicera sin teori på det här, men han har en poäng.
För det händer mig ofta. Att jag pratar enhörningar med någon som inte riktigt förstår, att jag svävar bort och glömmer att det är den här världen jag faktiskt har mina rötter i. Men det är okej. Är vi inte alla så, på våra olika sätt?
Kanske spelar det ingen roll om vi förstår varandra eller inte. För ett missförstånd kan även det vara en väg. Leda till en fråga, en förklaring, ett nytt samtalsämne. Och det är så vi bygger broar. Som ger oss möjligheten att traska över till varandra. Gå på sightseeing, kanske inte förstå, men ändå gilla det vi ser.
Åtminstone är det det jag hoppas på.
Varenda gång.
