Det behövs inga kortsiktiga lösningar med tillfälliga studieplatser för att mota ungdomsarbetslösheten. Vad som behövs är en långsiktig hållbar utveckling av universitetet för att säkra Sveriges konkurrenskraft. Det skriver Clara Lundblad och Edward Linderoth-Olson från Lunds universitets studentkårer i en debattartikel.
Sverige står idag inför ett antal stora utmaningar: en åldrande och överbelastad infrastruktur, en exportberoende ekonomi på en världsmarknad i gungning och en åldrande befolkning. För att övervinna alla dessa – och framförallt den kanske allvarligaste, den åldrande befolkningen – krävs en ungdomsgeneration väl rustad med utbildning att möta framtiden och arbetslivet. Utbildning i bemärkelsen att de har verktygen för ett långt och produktivt arbetsliv, och bildningen för att bemöta hotet från extrema och polariserande krafter i samhället.
Att regeringen i detta läge väljer att lägga en budget där långsiktiga satsningar på det högre utbildningsväsendet lyser med sin frånvaro är oroväckande. Statistiska centralbyrån visade redan 2010 på behovet av att möta stora pensionsavgångar bland de med en postgymnasial utbildning, och andra rapporter har pekat på den nyckelroll utbildning har att spela i att lyfta ekonomin ur den nuvarande lågkonjunkturen.
Farhågorna för en kommande arbetskraftskris har nått så långt att nyckelföretag inom vissa branscher valt att i samarbete med EU och lärosätena skapa konsortier för att bedriva huvudsakligen utbildning, så kallade KICar, enkom för att säkra den egna arbetskraftsförsörjningen. Samtidigt har det blivit ett reellt problem för lärosätena att studenter försvinner ut i näringslivet och får jobb utan att avlägga sin examen, eftersom behovet av kvalificerad arbetskraft är sådant att man inte kan ställa alltför höga krav på formell kompetens.
För att möta detta storsatsar våra grannländer på högre utbildning, då de ser hotet mot den egna konkurrenskraften och samhället. Vad gör Sverige? Visserligen har regeringen skjutit till en del tillfälliga platser men dessa är för få till antalet och på grund av tidsbegränsningen utgör de i vilket fall inte en god grund för en utbyggnad högskolans kapacitet, starka lärandemiljöer kräver tid att bygga upp.
Utbildningsdepartementets försök att bemöta kritik mot detta, tidigare framförd av bl. a. rektorn för Lunds universitet Per Eriksson, har mest varit en studie i sifferakrobatik för att visa att utslaget på 27 års sikt ser det inte lika illa ut. I de fall detta inte har fungerat har departementet hänvisat till omfördelning mellan utbildningarna, det vill säga att en utbyggnad av utbildningar till bristyrken finansieras genom storskaliga nedskärningar av andra ämnen. Ofta dessutom från utbildningar med låga kostnader till de med höga kostnader, med ett minskat antal totala platser som följd.
Dessa ståndpunkter tyder på en grav missuppfattning av problemet och vilka åtgärder som behövs. Våra universitet är inte, som det så träffande uttrycktes, ”omsättningsmaximerande sysselsättningsregulatorer”. Vi behöver inte kortsiktiga lösningar med tillfälliga platser anslagna av regeringen för att minska ungdomsarbetslöshetssiffrorna, vi behöver inte heller lösningar som skapar arbetskraftsbrist i ett yrke för att lösa den i ett annat och minskar det totala antalet platser. Vad som behövs är en långsiktigt hållbar utveckling av högskolans kapacitet för att möta en osäker morgondag och för att säkra Sveriges konkurrenskraft.
När vi nu står inför omfattande omvälvningar måste ett helhetsgrepp genomsyra högskolepolitiken. Regeringen får inte stå handfallna och glömma syftet med högskoleväsendet: att utbilda och bilda det svenska folket för att möta framtiden!
För Lunds universitets studentkårer
Clara Lundblad
Ordförande Lunds universitets studentkårer
Edward Linderoth-Olson
Vice Ordförande Lunds universitets studentkårer
