De höga stolparna som står utanför LTH vittnar om drömmen om en gigantisk fontän som sprack. I dag är det endast stolpar kvar som tornar över högskolan. För vissa väcker de frågor. Men för några få, inbodda lundabor för det minnet ett halvt sekel bak i tiden, till då fontänen invigdes för första gången i sin forna glans.
Laxtrappan, som det i folkmun kom att kallas, var ursprungligen en gigantisk fontänanläggning med glasbassänger som hölls upp av de höga stålstolparna. Skaparna Klas Anshelm, arkitekt, och Arne Jones, konstnär, betalade ur egen ficka för att finansiera en stor del av projektet.
– Det var ett jätteprojekt, med ett slutet pumpsystem som gjorde att vattnet skulle rinna som ett vackert vattenfall mellan bassängerna och ner i dammen, säger Ulrika Liljenström, konstpedagog på Lunds konsthall.
Men redan kort efter invigningen 1968 sprack idén om en storslagen fontän. Bokstavligen.
– Glasbassängerna gick sönder några dagar efter invigningen. Det gick en myt om att man hade hört pistolskott i närheten av konstverket i samband med att det hade gått sönder. Men antagligen berodde haveriet på att vattentrycket helt enkelt var för tufft för bassängerna.
Kostsamma misslyckanden
Skulpturen plockades ner åtskilliga gånger, för att efter plötsliga vågor av optimistiska lösningar sedan plockas upp igen. Men efter flera kostsamma och misslyckade försök fick det läggas på is.
På nittiotalet stod man inför ett ultimatum. För en och en halv miljon kunde anläggningen rivas. För tio miljoner kunde man låta dåtidens moderna teknik ta sig an skultpuren för att få den att eventuellt fungera igen. Till sist bestämde man sig för att plocka ner glasbassängerna och låta stolparna restaureras, för en kostnad på två miljoner kronor.
Droppar i gåva till LTH
Lunds största fontän fick visa upp sig en sista gång innan den slutgiltiga nedläggningen år 1996.
– Det sägs att de allra sista dropparna vatten från fontänen samlades i en flaska som man gav som en gåva till LTH. Men även det är en historia som har gått från mun till mun genom historien, säger Ulrika Liljenström.
I över tjugo år har nu Laxtrappans stolpar stått orörda, inte mer än ett skelett av konstnärernas storslagna dröm som aldrig gick i uppfyllelse.
– Och så kommer de nog att stå tills man bestämmer sig för att ytan behövs för något annat. De som såg fontänen fungera för många år sedan har sagt att det var en fantastisk konstruktion. Men i dag har även stolpanläggningen blivit en del av området och arkitekturen, och även en del av lundahistorien.
