Klockan är strax över midnatt när mina steg ekar ner för trapporna till borgens entré där den stora julgranen med sin belysning står nu. Jag vill inte lämna de tjugo varma människorna i svarta Iliontröjor som fortfarande leker på scenen i Konsertsalen. Lundaspexarna. Tidigare har vi ätit lasagne (bästa sexet!) med tända ljus nästan alla 100 i ensemblen. Vi har haft vårt första sålda genrep i kväll och det är nästan som en riktig föreställning. (Ett sålt genrep är när företag har köpt en hel föreställning till sina kunder.)
Allt från sångtexter och dekorbyten till sminkningar och publikbarsserveringshastighet har finslipats. I Mediokret har vi sålt programblad och smugit upp på läktaren emellanåt för att kika på spexet. I morgon väntar ett sålt genrep till, sedan är det PREMIÄR! Fantastiskt. Det har gått så fort.
Nu ska jag sova för i morgon är det 07.30 på sjukhuset som gäller som vanligt. Idag var jag där ännu tidigare, jag skulle nämligen få följa med en patient på en operation. Det var också lagom tufft efter gårdagens karnevalskickoff men jag gick ju hem i rimlig (?) tid strax efter elva, och det röda vinet verkade snarare som sömnmedel än något annat. Operationen blev dock uppskjuten så först till lunch var det dags vilket betydde att jag inte lämnade sjukhuset förrän fyratiden trots allt… En lång dag, helt enkelt.
Det blir verkligen ett dubbelliv. Du orkar mer än du tror och klarar dig på mindre sömn än du kan föreställa dig men när du har hand om patienter på ett sjukhus funkar det bara inte att komma trött, okoncentrerad och rufsig i hår därför att du har kalasat kvällen före. Inte som det gör på en föreläsning där du kan sitta och halvlyssna längst bak i klassrummet. Usch. Hjärtat är så tungt när du måste lämna allt mysigt i borgen om kvällarna för att åka hem och sova när allt du vill är att stanna! Buhu. Well, det är inte något att göra åt och snart kommer helgen och då mina vänner finns det inga hämningar!
Kram!
