Den senaste veckan har passerat i brutalt högt tempo. Mellan plugg och ideella engagemang har en objuden gäst kommit för att stanna. Linus Gisborn har upptäckt det ständigt pockande sötsuget.
Det börjar som en oidentifierbar klåda i medvetandet. Någonting fattas… Mer plugg? Inte riktigt. Mat? Åt ju nyss. Försöker koncentrera mig och när jag stirrat fem minuter in i ett hörn inser jag vad. Jag måste gå förbi St:Jakobs bageri och köpa kardemummabullar.
Packar ner mina böcker i ett rasande tempo. På med mössan och vantarna, fram med plånboken och pengarna. Skorna knutna, inget glömt. Det enda som nu kan fördröja mötet med bullarna är människor. Jag hanterar det strålande. Ser en vän och tar en omväg. Upptäcker en bekant på nära håll så jag ler koleriskt och vinkar som en jävla idiot. Hon ser förskräckt ut, svamlar ”öh, hej” och går förbi utan att inleda samtal.
Inne på bageriet hälsar jag inte på killen i kassan som om vi sågs varje dag, och han frågar inte om jag vill ha det vanliga. Vilken tur, för det om något hade varit ett tecken på katastrof. Han ler bara lite… igenkännande? Jag fryser till, och undrar om detta kommer bli berättelsen om början på mitt slut.
För detta är ingen engångsföreteelse. Sockret har börjat kontrollera min vardag. Jag identifierar min kompis favoritkakor för att ”köpa åt henne” och samtidigt hålla min egen blodsockernivå i schack. ”Överraskar” henne med kladdkaka i en akt av osjälvisk välvilja och förser mig med en extra stor bit. Spänningarna i huvudet lossnar när kladdkakebit nummer två passerar svalget.
Som alltid finns hjälp. Artiklar, boktips och självhjälpskurser. Men tidningen Studentliv har vad jag behöver. En psykolog ger arma studenter råd om hur de kan minska sitt intag och jag gråter (eller?) av lycka när jag, flankerad av en burk pepparkakor och en påse naturgodis, slukar allt hon har att säga.
Vänta i tio minuter. Vänta i minst tio minuter. Vänta i minst tio helvetiska minuter. Fortsätter din mage att sjunga sockrets lovsång? Fundera på om det beror på utmattning, hunger eller för att du har det lite stressigt. Som om det spelar någon roll? Sista rådet är att försöka bli distraherad.
Så jag uppfinner en dans, mediterar, skriver dikter som är för lika Ginsbergs Howl, reciterar dödssynderna med osannolikt stark emfas, plockar pinn och kokar kaffe, bokar teaterkvällar i höstkylan, men likväl…
Vi ses i sötsugshelvetet.
