Grekisk riverdance, imponerande ljuseffekter och högt tempo. Lundaspexarnas Ilion är ett superspex, tycker Lundagårds recensenter.
Lundaspexarna bjuder oss på en resa till antikens Grekland, där vi blir presenterade för Illiadens klassiska krigssaga kryddad med gudar och kärlek. Spartas kung Menelaos och hans fru Sköna Helena, som inte är helt nöjd med sitt äktenskap, bjuder Trojanerna på fest för att sluta fred. Hon träffar den unge och fjollige Paris, prins av Troja, och de blir omedelbart som förtrollade av varandra. Tillsammans flyr de till Troja, men när Menelaos upptäcker att hans fru är borta bestämmer han sig för att med sin krigslystne bror Agamemnon invadera staden. Väl där upptäcker de att muren runt staden är ett problematiskt hinder att ta sig förbi, och efter diverse mindre lyckade krigshandlingar, så kläcker Odysseus en idé. Efter pausen förflyttas vi till himlen där de grekiska gudarna bjuder på sång och dans. Zeus är inte nöjd med att hans dotter Helena har lämnat sin fina plats som drottning och bestämmer sig för att ta sig ner till jorden och ingripa…
Spexet får sig en riktig rivstart i form av en grekisk riverdance och akrobatik som fångar publiken direkt. Det är inte lätt att hålla hålla tempo efter en sådan mäktig öppning, men de lyckas faktiskt trots att nästa flashiga dansnummer kommer först efter paus. Tempot hålls uppe genom hela föreställningen – övergångarna mellan scenerna är snygga och replikerna har ett bra flöde, de levereras kvickt och skämten flödar i en bra takt.
Det märks att det är ett proffsig ensemble, både handlingen och skådespeleriet är bra och håller en jämn nivå. Möjligtvis med undantag för en scen i slutet, där Poseidon plötsligt kommer in från ingenstans och sjunger en sång och sen försvinner. Som åskådare blir man lite förvirrad och det är den enda tråden som inte knyts in i en annars så väl genomtänkt handling.
Vi får höra en bred mix av sånger, allt från schlager till Evert Taube, här finns något som alla känner igen. Sångmässigt hölls också en mycket hög kvalitet, men något som möjligtvis saknades var en riktigt djup basröst.
Igenkänningsfaktorn mitt bland alla övermäktiga kungar och gudar står Menelaos och Paris för, med förkärlek till mat respektive osäkerhet om sig själv. I andra halvan, framför allt, bjuds vi på många studentrelaterade skämt och Helena som vill bevisa att man som kvinna minsann både kan vara smart och snygg. Att Ilion bara har två kvinnliga roller gör dock inget, då båda är välskrivna och otroligt bra sminkade och klädda. En eloge till sminket som lyckats få Helena till en riktig skönhet.
Priset för föreställningens bästa entré går till Zeus, som, utan att avslöja för mycket, även bjuder på häftiga ljuseffekter. Dessutom så finns självklart den trojanska hästen med – och i en imponerande storlek dessutom!
Det är kort sagt sannerligen ingen grekisk tragedi som Lundaspexarna bjuder på!
Text: Saga Sandin
Spexexpert: Anna Mattsson
Foto: Lukas Norrsell
