Jag har aldrig skämts så mycket över min utbildning.
I höstas gick jag på examenshögtid i Lund, anordnad av fakulteten för humaniora och teologi. Själv hade jag under fyra och ett halvt år skrivit tre uppsatser i filosofi. För att avslutningen skulle bli extra minnesvärd bjöd jag med mamma och morföräldrar.
Tidigare studerade jag samhällsvetenskap, men efter tre år valde jag att byta mål till en forskarkarriär i filosofi. Jag trivdes med filosofins tydliga, rigorösa och logiska angreppssätt till samhällsfrågor. Studenterna var pålästa, flitiga och intresserade.
Under åren i Lund jobbade jag fokuserat. Ett halvår efter avslutad examen fick jag därmed också mitt första heltidsjobb: jag blev antagen till en doktorandutbildning i Uppsala. Därefter väntar en internationell arbetsmarknad, där svenska filosofistudenter håller hög klass.
Jag hade mycket att fira! Jag väntade mig en hyllning till oss som satt där. Men istället blev det en övning i självspäkning.
Talare efter talare gick upp och upplyste oss om att vi var värdefulla även om samhället ännu inte insett det, försökte berätta hur bra vi var, hur viktig den kunskap vi förvärvat var, vad vi hade lärt oss.
Hade jurister, teknologer eller medicinstudenter fått höra samma sak? Knappast. Sådant är för dem självklarheter, inte värda att ta upp.
Vad trodde min släkt? Vad trodde mamma, hon som stött mig från förskolan till heltidsjobb? Om någon i publiken undrade om humaniora var sämre än andra ämnen så bekräftades det där – inget respektabelt ämne skulle känna en sådan iver att försvara sig på själva examensceremonin! Jag var arg, ledsen och bedövad när jag blev uppkallad för att ta emot mitt diplom.
Feminismen har lärt sig att förtrycket och underordningen utövas lika mycket av de förtryckta, som av andra. Den egna frivilliga underordningen är omedveten, dold och subtil. Humaniora borde ta intryck av deras kamp.
Jag har inget problem med att ta debatten med Svenskt Näringsliv. Men på en examensceremoni krävs bara ett enkelt okomplicerat självförtroende. Humanister behöver inte bli tillsagda att vi är värdefulla – vi vet det redan.
