Förslaget om en ny stiftelseform kallad högskolestiftelse har väckt starka reaktioner hos en del. Ett välkommet steg för att öka utbildningskvaliteten, tycker Johanna Grönbäck, ny utbildningspolitisk krönikör på Lundagård.
Det är med viss skepsis som jag erkänner att jag som liberal under de senaste veckorna har kommit att så smått romantisera 68-rörelsen – och det är med kanske än mer skepsis som jag också erkänner att det är nätverket #ockuperauniversitetet som har väckt min måttliga försköning av en 45 år gammal vänsterrörelse. Men när #ockuperauniversitetet i dagarna bland annat protesterar emot en statlig utredning av högskolestiftelser som verksamhetsform är det en intressant utveckling. När en ockupationsrörelse för 45 år sedan protesterade emot statlig toppstyrning av högskolor, protesterar dagens ockupationsrörelse för en statlig toppstyrning. Vad hände?
Grunden för diskussionerna finns i ett förslag som handlar om att möjliggöra för lärosäten att ombildas till högskolestiftelser – till skillnad från dagens situation där de flesta högskolor är myndigheter. Per definition är stiftelser inte vinstdrivande (såsom aktiebolag) och den föreslagna nya stiftelseformen innebär därtill ett ekonomiskt beroende av staten. Staten kommer således att ha fortsatta möjligheter att påverka eventuella högskolestiftelser.
Med förslag som det aktuella går dock utvecklingen mot att möjliggöra för den högre utbildningen att bli mer fri från staten än vad dess nuvarande myndighetsform tillåter. Kärnuppgifterna för lärosätena är fortsatt utbildning och forskning, men skillnaden är att högskolans egen handlingsfrihet gentemot staten ökar. Det är detta som oroar ockupationsnätverket.
Vad hände? Uppfattas verkligen staten som ett intresse vilket är så pass allomfattande att detta – och enbart detta – kan ligga till grund för den bildning vi eftersträvar? Vilket är resonemanget som föranleder att det ska finnas en typ av högre utbildning som ska fungera för alla?
Det viktigaste argumentet för att öppna upp för fler verksamhetsformer ligger snarare i behovet av en ökad mångfald av lärosäten och i behovet av att öka utbildningskvaliteten. Ett viktigt steg mot detta är att låta politiker bestämma mindre och att låta personer verksamma inom högskolorna bestämma mer. Genom att öppna upp för annat än helstatliga ramar för utbildning och forskning får vi friare universitet som dessutom kan bedriva forskning utomlands.
Att skapa möjligheten för vissa lärosäten att bli högskolestiftelser är att bredda den högre utbildningen och att skapa mer valfrihet för studenter. En av många fördelar med en ökad mångfald av lärosäten finns i att jag som student ganska omgående kan byta högskola om jag ogillar den jag studerar vid. Det är betydligt enklare och mer kraftfullt än att behöva vänta till nästa riksdagsval för att visa mitt eventuella missnöje.
