Ett generösare studiemedelssystem som möjliggör för äldre personer att utbilda, omskola och vidareutbilda sig tjänar både individen och Sverige på. Det hävdar Patrice Soares, utbildningspolitisk krönikör.
Regeringen beslutade tidigare i år att höja åldern till vilken man kan få studiemedel från 54 års ålder till 56 års ålder. Det var ett bra beslut som gör det möjligt för äldre människor att läsa längre. Ett ännu bättre beslut hade dock varit att slopa ålderstrappan i studiemedlet helt och hållet. Vilket Miljöpartiet mycket framsynt föreslagit i en riksdagsmotion. Ålderstrappan börjar begränsa möjligheten att få studiemedel från 45 års ålder upp till 56 år. Därefter blir det tvärstopp. Men livet slutar faktiskt inte vid 56. Anser man att det ska finnas möjlighet för äldre att bygga på sin utbildning, vidareutbilda eller bredda sig måste det gå att få studiemedel även senare i livet.
Genom att slopa ålderstrappan i studiemedlet skulle det underlätta för till exempel äldre lärare – som kanske inte har en helt uppdaterad lärarexamen – att bygga på sina kunskaper i didaktik och pedagogik. Det skulle underlätta för till exempel äldre sjuksköterskor att vidareutbilda och uppdatera sina kunskaper. Och det skulle underlätta för till exempel en äldre statsvetare att läsa in en masterexamen och därmed öka sin attraktivitet på arbetsmarknaden. Till exempel.
En annan angelägen reform som vore välkommen och som en gång i tiden förfäktades av Miljöpartiet vore att öka antalet veckor man kan få studiemedel från 6 år till 7 år, det vill säga från 240 veckor till 280 veckor. En sådan reform skulle göra det lite lättare för redan yrkesverksamma akademiker att gå mellan arbete och studier för att fortbilda eller omskola sig. Studiemedelssystemet måste vara anpassat efter den moderna människan. Inte tvärtom.
För att fullborda möjligheten för äldre att öka sitt kunnande och höja sin kompetens borde dispensreglerna för att få studiemedel bli generösare. Med dagens regler är det hart när omöjligt att få dispens. Idag krävs ”synnerliga skäl” för att få dispens för studiemedel längre än sex år. De reglerna skulle gott kunna ändras tillbaka till som det var förr att det ”bara” finns ”särskilda skäl” för att få dispens. En mildare skrivning skulle möjliggöra för fler studenter att få dispens och därmed möjlighet att avsluta sina studier. Att vissa studenter idag inte får slutföra sina studier är ett stort slöseri med humankapital. Det slöseriet förlorar både och Sverige och den enskilde studenten på.
