Efter alla år på annan ort har den forne ärkebiskopen och den förlorade Lundasonen KG Hammar återvänt hem, nu med en position på Teologiska institutionen. För Lundagård berättar han om religionens förhållande till politiken och varför han inte säger Jesus.
Foto: Jens Hunt
– Hej. Du… Det sitter en ärkebiskop här som letar efter dig.
Det är redaktören som ringer, från redaktionen. Själv sitter jag utanför Teologiska institutionen i Paradiset och väntar tillsammans med fotografen. Mötet med KG Hammar bokades långt i förväg, som man måste om det ska finnas en chans att få till ett möte, och någon av oss har glömt var vi egentligen kom överens om att mötas.
Strängt taget är det ingen ärkebiskop som letar efter mig, utan en före detta. Men även den titeln är svår att få ihop med den äldre man i randig t-shirt som sitter och bläddrar i Skånska Dagbladets Lund-bilaga när jag andfådd stormar in på Lundagårds redaktion. Det känns som en så otidsenlig titel, ett medeltida arv, men den man som tar mig i hand är i högsta grad tidsenlig.
Under sin tid som ärkebiskop positionerade KG Hammar sig, och därmed också Svenska Kyrkan, i en lång rad samhällsfrågor. Han tog ställning för homosexualitet, protesterade mot vapenexport och pressade svenska staten att öka flyktingmottagandet. Som hemkommen har han undervisat i kursen ”Peace, for God’s sake”, om religionens roll i ett fredsskapande arbete. Om han blir ett återkommande inslag på föreläsningarna är dock oklart.
– Jag försöker att inte ta för många timmar. Vi vet ju alla vilken kamp det är om undervisningstimmarna.
Man kan tänka sig att det inte är alla som slaktar den gödda kalven. KG Hammar är på många sätt en kontroversiell person, både inom och utanför kyrkan. Vissa har anklagat honom för att göra Svenska kyrkan till vänstermegafon. Forne moderatledaren Bo Lundgren hotade med att gå ut ur kyrkan om inte den gamla 68:an slutade med sina fasoner. Men KG Hammar själv ser inga problem med att han som ärkebiskop tog politisk ställning. Tvärtom.
– Religion blir ett slags opium för folket om man isolerar det från människors livsvillkor och sitt ansvar som medmänniska. I kristen tradition är Gud kärlek och det betyder att förhållningssättet är att leva kärleksfullt, oberoende av vem objektet är. Och det betyder ju att man måste bli genompolitisk. Inte partipolitisk, men politisk i betydelsen att ”de här valen vi gör hela tiden, vilka effekter får de på utsatta?” En tro som inte blir politik är för mig halvdan, eller något man har missuppfattat.
Trots den alldagliga klädseln, ryggsäcken i nylon som hänger över stolsstödet och att vi satt oss i Lundagårds ostädade kök är det påtagligt att det är en biskop jag talar med. Det är en ogripbar känsla av att prata med någon som sitter på svar. KG Hammar beskrev själv sitt möte med påve Johannes Paulus II som att det var en väldig frid kring honom och det ligger nära till hands att säga samma sak om Hammar själv. När samtalet rört sig in på teologiska ämnen är det svårt att lämna dem. De frågor jag i min anteckningsbok strukit under som de jag bör fokusera på – om karriären, hans känsla av att vara tillbaka i Lund, planer för framtiden – känns plötsligt ganska ointressanta. Det går inte att undgå att märka att även om KG Hammar är fast förankrad i samtiden är han en förespråkare för en religion som i dag ofta verkar lika otidsenlig som hans forna titel.
För mig som agnostiker må det framstå som att det är en djupt kristen människa jag talar med. Men inifrån kyrkan har det mumlats om att KG Hammar är för otydlig med var han står religiöst. Få ifrågasätter hans djupa tro, men många frågar sig hur kristen den egentligen är.
När jag har suttit och läst vad den konservativa kristna tidningen Dagen skrivit om dig så är en återkommande kritik att du är ovillig att tala om Jesus.
– Jo, men det är ju bara för att de inte fattar. De tycker man ska gå runt och säga ”Jesus, Jesus” och det tycker jag är lite riskabelt, därför att jag vet ju inte hur den som hör mig uppfattar det. Jag vill ha koll på min egen kommunikation. Jag fick ofta kritik när jag var ärkebiskop att ”du pratar så mycket om Gud, och snart kan alla människor tro på Gud. Men säg Jesus, så ska du se!”
Genom att lyfta fram Jesus vill många förhindra vad de menar är en urvattning av begreppet “kristen” till en allmän religiositet. Men att på det viset använda Jesus för att dela upp menar KG Hammar är fel. Ett sätt att exkludera som inte är förenligt med just Jesus.
– Jesus gör ju allt för att inkludera.
Men antingen är man väl ändå kristen eller så är man inte det?
– Historiskt sett kan man säga att kristendomen varit väldigt exklusiv. Men att säga att den som inte tror som jag inte blir frälst, det är för mig ett främmande språkbruk.
Det verkar vara det som retar hans kritiker. Hans vägran att sätta ner foten i teologiska frågor och säga att det här, det är vad som gäller. Även i en intervjusituation blir det stundtals frustrerande. Han glider undan varje försök att få honom att sätta fingret på vad som är kristendom. Samtidigt återvänder samma ord, symboler och ämnen: Kärlek, Gud och – inte minst – den Jesus som vissa hävdar att han aldrig pratar om.
– För mig är en kristen den som själv säger ”jag är en kristen”. Ingen utifrån kan lägga kriterier på hur man själv ska vara för att vara det. Vad det betyder är ju på nått sätt att man tolkar sitt liv, sitt förhållningssätt till tillvaron med Jesus som något slags modell som är närvarande, men hur Jesus är närvarande, det tycker jag inte någon har med att göra. Jag tror egentligen det är en maktfråga som gör att det blir ett problem. Det är någon som vill bestämma. Inte bara över en människas yttre handlingar, det är ju inte så svårt, utan också över inre tankar. Hur mycket ord vi än använder för Gud så beskriver vi aldrig Gud, utan vi måste hela tiden förstå att Gud är bortom, Gud är större.
Fakta
[checklist]
- Namn: Karl Gustav Hilding Hammar.
- Ålder: 70 år.
- Bor: Lund.
- Gör: Gästprofessur vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet.
- Senaste bok: Fred är vägen till fred.
[/checklist]
