Att vara vuxen och att bli vuxen är två helt olika saker. Hedvig Areskoug söker svaret på frågan var barndomens julfnatt tagit vägen.
Som barn hade jag en åkomma som återkom varje år runt slutet av november och varade i en dryg månad. Det kallas julfnatt. Jag tror inte jag var det enda barnet som själv-diagnostiserades med julfnatt, och det kom till uttryck i en något sjuklig och helt euforisk uppgång i allt vad julen hade att erbjuda.
”När ska du bli vuxen?”
Ibland har frågan uttalats högt och ibland har man själv funderat kring den. Jag tycker att man kan se på vuxenhet ur två perspektiv: det faktum att man är vuxen, vilket jag förmodar inträffar runt 18-års ålder. Det är svårt att komma runt tidens gång och dess juridiska definition av vuxen. En annan sak är att bli vuxen. Det behöver man aldrig bli i mina ögon. Åtminstone inte i alla avseenden.
När december närmade sig i år kunde jag, med visst vemod, känna en tomhetskänsla. Var hade julfnattet tagit vägen? Min storebror, som i sin ungdom också drabbades av julfnatt, ringde och frågade om fnattet infunnit sig. Men icke. Jag började allvarligt misstänka att jag faktiskt blivit vuxen även i julfnattsfrågan.
Men så en söndag mitt i konsumtionshetsens julfnatt så står jag på Ica Maxi och är helt uppslukad av Amaryllis-blommorna. Jag kan inte slita mina ögon från dessa juliga blomsterunderverk! Jag bara måste ha en. Jag går metodiskt igenom färgerna och bestämmer mig för en vit. Sen letar jag upp den jag tycker ser mest välmående ut och frågar min mamma hur lång tid det tar för den fem centimeter långa blomman att slå ut. Svaret är något otydligt, men min Amaryllis verkar ha potential och den får följa med hem.
I snart två veckor har jag följt dess explosionsartade växande. Jag har aldrig förr skådat en växt som växer så snabbt! Efter en vecka hade den vuxit 25 centimeter. Jag sitter och tittar på den, bara för att se om jag faktiskt kan se när den växer. Jag pratar med den, vänder den, vattnar den och jag håller på att spricka av förväntan över den dag då den slår ut.
Att ha en så stark förhoppning om att min Amaryllis ska hinna slå ut till julafton är troligen julfnatt i en 24-årings tappning. Jag känner samma euforiska rus som jag som 8-åring gjorde inför att få julpynta sönder mitt rum. Jag drar en lättnadens suck. Nog för att jag är vuxen nu, men blivit vuxen när det kommer till julen, det har jag inte!
