Idag fick vi äntligen berätta det! Timmar av spånande på skolan medan höstmörkret lagt sig utanför fönstren har betalat sig. Carls och mina glassbufféer och snurriga spånskivor skulle komma att resultera i storverk. Idag fick vi äntligen göra det officiellt att sjukgymnastprogrammet ska bidra med inte bara ett utan TVÅ tält till Lundakarnevalen i vår!
Vilka tält det blir är än så länge hemligt men idag var vi några som sågs hemma hos mig och bubblade för att fira att vi går den festligaste våren i våra liv till mötes. Och för att synka våra kalendrar… Det blir en festlig men fullspäckad vår! Mer info om tälten kommer så fort jag får lov att outa den, jag lovar. Ni kommer (ungefär) att vara de första att få veta.
FOMO och studentens gissel
Carl och jag är superglada och stolta och oerhört, otroligt, ofantligt taggade. Chef för det ena tältet kommer förstås Carl att vara. Chef för det andra tältet kommer dock inte jag att vara utan en grym tjej som heter Carolin.
Det gör lite ont i hjärtat att välja bort en chefspost men jag tror att jag hade krackelerat i sömmarna om jag axlat även den rollen, jag hade antagligen inte gjort ett bra jobb. Jag tror inte att jag hade fått ihop det med möten hela våren och uppstyrning av tältbygge samtidigt som vi har som mest att göra inför Lundaspexarnas permiär där jag redan är chef samtidigt som jag är med och designar produkterna som ska säljas under karnevalen – samtidigt (!) som jag fortfarande är sexmästare på sjukgymnastprogrammet och dessutom jobbar för att försörja mig. Hm. Det är jäkligt svårt att se var gränsen går innan du står där med kalendern uppslagen framför dig och undrar hur ditt liv ska gå ihop men jag försöker att lära mig att börja säga stopp i tid. För att inte drunkna själv och för att inte göra mina vänner besvikna när jag lovat att engagera mig i ett projekt och sedan bara kan dyka upp var tredje möte.
Det här problemet delar jag nog med hur många som helst av mina medstudenter, särskilt i vår med karnevalen. Jag tror att det lätt blir så med ideellt arbete, tyvärr. Vi tänjer våra gränser och våra hjärtan vill mer än våra kroppar klarar av. Så allt känns ändå okej för min del. Egentligen helt fantastiskt – för Carro och Carl kommer att vara urengagerade och göra ett grymt bra jobb. Dessutom är jag med i gänget ändå.* Det jobbigaste med att säga nej är att du tror att du kommer att gå miste om så mycket. FOMO – fear of missing out. Och absolut, jag kommer att missa galna chefsfester och speciella möten. Men det är inte som att jag inte tar igen det och mer därtill på annat håll. FOMO känns generellt som ett syndrom som vår generation lider av i en tid där allt vi gör ska facebookas, twittras eller instagrammas om – gärna innan vi gjort det – och där värdet av det mäts i antalet likes, små symboler av tummen-upp eller hjärtan. Det handlar helt enkelt om en softare inställning och vid att vänja sig av med hetsen.
Heja våren och balansen!
*Jag planerar att instifta och sedan själv besitta posten Sexmästerimormor, eller Sexmormor, i tältgänget. En allvetande, överseende person som förser mina skyddslingar med bullar och saft (”saft”) och har bra svar på alla frågor och jämt ett äventyr i förklädesfickan.
