Patrice Soares skriver i Lundagård den 27:e januari att antagningsprocessen till högskolan i praktiken borde reduceras till att hitta personer som söker till en utbildning. Resonemanget är både orimligt och utgör ett typiskt exempel på hur kvantitet ständigt prioriteras framför kvalitet i högskoledebatten. Det skriver Benny Lindholm, ordförande för Liberala Studenter, i en debattartikel.
Högskoleutbildning som både håller hög nivå och är tillgänglig för många är viktigt i ett demokratiskt och bildningsfrämjande samhälle. Sverige har också en internationellt sett god tillgänglighet till högre utbildning och inom vissa grupper, som studenter med funktionsnedsättningar, ökar antalet högskolestudenter. Det innebär dock inte att öppna dammluckor till högskolan skulle öka tillgängligheten ytterligare, för det skulle komma på bekostnad av fler lärarledda timmar och högre kvalitet i utbildningen.
Ta till exempel juristutbildningen i Lund som är en eftertraktad utbildning som sökes av många. Hörsalarna är fulla trots att många nekas utbildningen. Om ännu fler ska tryckas in i hörsalen samtidigt som universitetslärarna går på knäna, skippar forskningen och försöker hinna till nästa föreläsning med hundratals väntande studenter, kan vem som helst inse att greppet kommer misslyckas. Ett sådant universitet är inte hållbart.
Det är inte heller orimligt att alla inte får läsa det universitetsprogram man söker sig till och att gymnasiestudenter måste kämpa med sina studier för att komma in på sin drömutbildning.
Den syn som Soares uttryck ger uttryck för är ett eko av den syn som stod på topp när Socialdemokraterna styrde högskolan och kvantitet stod i fokus. En syn på högskolan som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Med det synsätt som Soares för fram glöms det bort att akademisk kvalitet finns i dess miljöer och som följd kränks akademiska värden.
Om högskolor och universitet istället ska vara en plats för bildning och förkovran måste alla nya satsningar på högskolan istället handla om att bygga starka forsknings- och utbildningsmiljöer. Det vill säga att satsa på högre utbildning där studenter lyckas träffa sina lärare och där konkurrensen om tiden med läraren från andra studenter är mildare. Att ge såväl tid som pengar till universitetslärarna att forska. Att forskarnas autonomi ökas så att miljöerna fritt kan utvecklas. Att resurstilldelningssystemet reformeras etc.
Drömmen om framtidens högskola bör inte innehålla en stark tillströmning av nya studenter med överfyllda salar och forskare så stressade av undervisningen att forskningen blir en fritidssysselsättning på kvällarna. Istället bör det handla om en starkt forskningsanknuten utbildning i miljöer som sporrar till reflektioner och diskussioner och där en forskare finns till hands för att driva ens tankar ännu längre.
Benny Lindholm
Ordförande Liberala studenter
