Är Hannibal Lecter en god eller ond karaktär? Kan man skriva en uppsats om Doctor Who? Studentlivskrönikör Emma Andersson försöker vänja sig vid livet post-uppsatsen och har insett problemet: Vad gör man egentligen när man är uppsatsbakis?
Det är över. Jag är fri nu. Två korta meningar som jag måste påminna mig om lite då och då. För lite mer än en vecka sedan lämnade jag in min c-uppsats. Den första jag skrivit, förhoppningsvis den sista.
Innan jag hade skrivit någon uppsats var det svårt att föreställa sig hur det skulle vara. Jag trodde inte att det skulle bli enkelt, men jag trodde inte heller att det skulle vara så ohyggligt svårt som vissa framställer det som.
Det var något slags mellanting. En blandning av nördens himmelrike och en fritidsälskande students helvete. Hur nu det kan bli en lyckad kombination.
Jag skrev min uppsats om onda karaktärer i ungdomslitteratur, och varför vi sympatiserar med dem. Ett ämne som fått en del att höja på ögonbrynen – hur vetenskapligt är det på en skala? Men faktum är konstaterat: sympatin finns, och de onda karaktärerna är populära. Om ni nu har gått omkring och undrat.
Det är dock inte vad denna krönika handlar om. Istället handlar det här om livet post-uppsatsen. Hur återgår jag till det normala efter att ha ägnat ett halvår åt i princip en enda sak? Om ni minns de världar jag skrev om i höstas, så kan jag ju säga att uppsats-världen är en av de jag levt i den senaste tiden.
Just nu misstänker jag att jag är uppsatsbakis. Jag kan liksom inte hjälpa det. Problemet med att ha undersökt och analyserat det som är mitt stora intresse – populärkulturen – är att min nördighet nu nått nya nivåer.
Jag såg ett avsnitt av tv-serien Hannibal. Fråga mig inte varför, jag har aldrig ens vågat se När lammen tystnar. Men så fort Mads Mikkelsen dök upp, kom minnet tillbaka. Hade inte någon föreslagit den här serien för mig som ännu ett exempel på en ruskig karaktär man ändå hejar på?
Jag tröstar mig med en av favoriterna, Doctor Who. Och börjar genast fundera över The Doctor. Skulle man inte kunna se honom som en gudsgestalt, som tycker att han har rätt att bestämma över vem som lever och dör i universum…?
Och där var jag igång igen.
En del av mig blir trött. En annan antecknar frenetiskt, passar på medan idéerna rullar in. För jag kanske är fri nu, men till hösten blir det en master.
Och då finns det ju alltid den härliga d-uppsatsen.
