Från student till strippa. En personlig kris drev Jessica till Köpenhamns sexkvarter. Det skulle vara tillfälligt, det blev fyra år av utspillda champagneglas och uppskjutna drömmar. Vad var det egentligen som hände?
Majoriteten av Köpenhamns turister väljer samma väg när tåget rullat in på Hovedbanegården. Upp för rulltrappan, en sväng åt höger och ut, med Ströget runt hörnet och Tivoli framför näsan. Och så finns det de som väljer bakvägen, den underjordiska passagen mot Vesterbro.
Precis som Hamburg har sitt Reeperbahn och London sitt Soho, har även Köpenhamn sina sexkvarter. Här bor de utslagna och beroende, men också unga par med barn sätter prägel på ett område som med sina vackra hus är i en ständigt pågående gentrifiering. Allt eftersom Köpenhamspolitikerna med riktad kraft städat upp Vesterbro har sexkvarteren centraliserats till det som blivit stadens mest beryktade gata: Istedgade.
Här duggar strippklubbarna tätt mellan sexbutiker. I hörnen vandrar kvinnor fram och tillbaka, på motsatt sida av gatan står stora killar och bevakar läget.
Jessica har jobbat i kvarteret i fyra år. På CV:t skulle hon kunna kalla sig dansös, om hon nu skulle få för sig att plita ner vad hon sysslat med sedan 2009. Det är ju lika länge sedan hon plockade ut sina senaste poäng i Lund. Då var hon civilingenjörsstudent, en riktig pluggis med höga betyg från gymnasiet. Hur hamnade hon här?
Vi sitter på Tempo bar i Malmö och har precis beställt in vin. Jessica är prydligt klädd, sticker inte ut från de övriga besökarna. Även om hon försökt ligga lågt med sin sysselsättning är hon avslappnad när hon börjar berätta om sin första tid i Lund.
– Jag började utbildningen direkt efter gymnasiet. Men jag passade inte in bland mina kursare, blev jätteutanför. Och när jag flyttade in i min korridor var de som bodde där ett så tajt gäng. Alltså, jag hade oturen att varken passa in på korridoren eller utbildningen, så jag blev väldigt ensam.
Hon upplevde Lunds studentliv som snobbigt och exkluderande. Grejen med nollningen greppade hon inte över huvud taget. Att hon var utanför i ett sammanhang där hon förväntades att passa in gjorde bara allt svårare.
Hösten kämpades igenom, vårterminen påbörjades. Men efter en tuff start på terminen gjorde sig ensamheten påmind vid ett besök i hemstaden. Det brast. Tårarna ville inte sluta rinna. Hon var deprimerad till den grad att hon fick läggas in och studier var inte att tänka på. Trots det försökte Jessica ta några kurser i taget. Hon tänkte att de antidepressiva skulle hålla henne på fötter.
– Men det blev bara värre. Medicinen gjorde mig helt trött och hjälpe inte alls. Jag blev fet, 20 kilo tjockare. Man måste ju prestera, men jag klarade bara en fjärdedel av kursen som jag behövde klara för att få CSN nästa termin.
Under sommaren började hon må bättre och såg fram emot nya tag. När det kom ett avslag från CSN tog det henne hårt. Hon stod utan studiemedel och inkomst. Jessica, vars relation till föräldrarna var svajig, fick inget ekonomiskt stöd hemifrån.
– Hösten 2009 var ju panik. Under september började jag till och med låna pengar från folk i korridoren, det var hemskt. Jag var i sån ekonomisk kris.
Så kom den där dagen när en korridorare bläddrade i Metro student magazine, och fastnade vid en annons som utlovade lättförtjänta pengar. Jessica fick se den. ”Copenhagen’s best gentlemen’s club is looking for more Swedish girls – IS IT YOU?”.
Jessica hade hållit på med poledancing hemma, som en del i sitt dansintresse. Tanken att gå vidare till att strippa hade däremot aldrig slagit henne, men nu ville den inte släppa taget.
– Det tog en månad innan jag skrev ansökningsmejlet. Jag tänkte att ”va, ska jag hålla på och visa mina bröst?”. Det var en big deal för mig. Men det blev bara värre och värre med ekonomin och till slut tänkte jag: skitsamma.
Hon var vettskrämd. Att visa sig naken var inget hon hade någon särskild förkärlek för. Dessutom hade hon gått upp i vikt och kände sig ful, tekniskt trodde hon inte heller att hon skulle klara jobbet. Men svaret kom snabbt ”Kom hit så ska vi förklara för dig hur det fungerar”. Inga intervjuer, inga auditions – några bilder var allt som behövdes.
Ett Öresundståg över gränsen, och hon befann sig i centrum av Köpenhamns stripteasevärld. Ganska snart blev det uppenbart att dansen inte var det primära i jobbet. Skickligheten på stången och den yttre skönheten skulle visa sig mindre viktig än en del annat.
Det är lugnt i Tempos bar. Jessica ser sig om och berättar att den är i ungefär samma storlek som de flesta strippklubbar hon bekantat sig med.
Klubbarna är små, med en bar och en strippstång i ett hörn. I det röda ljuset kan omgivningen verka glamorös, men den står i kontrast till de sjaskiga lysrörsbelysta omklädningsrummen, för att inte tala om de nedgångna korridorerna på våningen ovanför, där många av stripporna har sina hem.
– När jag började var jag blåögd och naiv. De två första veckorna gick jag ofta in på toaletten och grät när jag blivit lurad av kunder som inte ville betala. Tjejer kunde komma in och trösta mig och säga ”sweetie you are too young for this”, ”I remember in the beginning I was just like you”. Sen blir man härdad.
Att vänja sig vid jobbet gick snabbt, efter ett par veckor hade nervositeten runnit av. Dessutom erbjöd branschen någonting som varken utbildningen eller korridoren kunde ge: vänner.
– Jag hade turen att jag direkt fick en kompis och att det var några andra unga, svenska tjejer där. Jag kom in i det bästa, skönaste gänget.
Till skillnad från vad man skulle kunna tro är det inte att strippa på scen som genererar stora pengar. Själva showen ger en fast lön som för det mesta betalas vitt och ligger på några hundra danska kronor per kväll. Men de riktiga pengarna ligger i mötet med kunderna. För att den som kommer till klubben ska få den riktiga upplevelsen och sällskap av en sexig tjej måste han köpa champagne. Och champagnen ger provision.
– Champagnen kostar några tusen kronor. Om kunderna köper en enklare champagne klär vi inte av oss, vi sitter bara och snackar och skojar med dem. Men om de köper en lite dyrare, säg om en kille köper för 4 000, då kan vi gå in i ett bås och ge lapdance. Vi klär alltså inte av oss var som helst. Går du in i klubben ser du inga tjejer som är nakna, utom de på scenen.
Det finns också gränser för vad en kund får göra?
– Ja, alltså. På många klubbar får inte ens trosorna tas av på scen. De får åka av i lapdancerummet, men kunderna får inte röra där nere. Och inget kyssande eller så.
Vilka är kunderna då?
– Det är alla möjliga. Studenter ibland, men mest businessmen från stora företag. Jag har ju knappt rest någonstans, så i stället för att säga att jag har rest säger jag att länderna kommer till mig. De kommer från hela världen. Australien, Afrika, USA. Men de flesta är norrmän, svenskar och danskar. I alla åldrar.
Kan man trivas som strippa? Jessica beskriver dansen och interaktionen med kunderna som spännande och kul. Samtidigt:
– Jag vill verkligen poängtera att jag inte vill att någon ska börja, det säger jag till alla. Om min dotter hade gjort det jag gjort hade jag blivit skitförbannad. Hjärncellerna dödas av jobbet, man dricker så mycket alkohol, ser inte dagsljus, hamnar i dumma grejer.
Det Jessica beskriver som den största fällan är de stora summor som dras in. För en person som aldrig haft pengar kan omställningen bli svår. Extravaganserna eskalerade när tusenlapparna började trilla in: dyra kläder, taxiresor överallt och en lägenhet för 12 000 kronor i månaden.
– Jag har säkert slängt mellan en halv och en miljon kronor rakt ner i papperskorgen. Nu tänker säkert alla att jag är jättedum, men man blir hjärntvättad. Jag som aldrig haft pengar blev så beroende. Man tänker att ”jaja, jag kan ju ändå bara gå till jobbet i morgon så har jag pengarna igen”. Av alla tjejer jag träffat, säkert femtio, känner jag kanske två som klarat att hålla i plånboken.
Drogerna är en annan fara. På gatan flödar kokain och amfetamin bland de missbrukare som har kvarteren som hemvist. Och i yrket är det en fördel att ha självförtroende.
– När man ska sälja champagne får man ju ofta nej, i och med att den kostar så mycket. En bra kväll får du minst fem nej för varje ja. Säg att du har en första arbetsdag och får sju nej, för att få åttonde kunden och kunna betala hyran, då behöver man några gökar eller en lina.
Jessica tog amfetamin under nästan ett år. Hon berättar att de flesta av stripporna tar droger. Stora delar av deras inkomster går direkt till kokainberoendet. Många är alkoholister. Att tjejerna har psykiska problem anser hon också är mer regel än undantag.
– Jättemånga har borderline. Många är bipolära, många har ångest. Den bästa strippan i Köpenhamn är den med sämst självförtroende, men med mest borderline och behov av bekräftelse från män. De som tjänar bäst klarar inte av ett nej.
Och lika illa som att vara destruktiv mot sig själv är det att vara det mot andra. Jessica berättar om kreditkort som hackas på kunders besparingar, kollegor som häller laxermedel i mäns drinkar, och om de hutlösa priserna på all champagne. Hon känner sig som en pusselbit i ett spel som hon är rädd gjort henne till en sämre människa.
– När jag var ny och en ung studentkille kom in kunde jag få dåligt samvete och rekommendera en billigare champagne eller ge en extra lång lapdance. Nu försöker jag ändå sälja det dyraste och försöker tänka bort att de inte har råd. Jag har fått lära mig hur världen funkar.
Det tog ett tag innan Jessica insåg att många av kollegorna gjorde valet att följa med kunderna till hotellrummet för att lägga till någon nolla på nattens inkomst. Hon uppskattar att cirka en fjärdedel av de som strippar väljer att prostituera sig. Men där upphör säkerhetsåtgärderna, när de väl lämnat klubblokalen är det inga vakter som håller koll på att allt går rätt till.
Jessica berättar om vänner som blivit inlåsta och fått hota sig ut med kniv, men tror att övergrepp av det slaget tillhör undantagen. Själv har hon haft sex med kunder vid ett par tillfällen, men av andra skäl än pengar.
– Jag har gjort det gratis två gånger när jag blivit intresserad av en kund, men det har varit kärlek. Jag har också haft förhållanden med kunder. Men det är aldrig så att jag tagit betalt.
Att stripporna har förhållanden är enligt Jessica inte ovanligt, problemet är ofta att få dem att hålla. Själv hade hon en långvarig relation under en period.
– Han var ju lite speciell den killen, open-minded. Vi kom överens om att jag inte skulle kyssa någon kund på munnen, att de inte skulle ta av mig trosorna. Bara dansa, inte tafsa för mycket. Han tyckte att det var coolt med en tjej som strippade. Jag trodde jag skulle gifta mig med honom, vi fortsatte vara bästa vänner länge efter att vi gjort slut.
När Jessica väl börjat prata är det som att hon inte kan sluta, orden forsar. En stor del av hennes jobb är annars att lyssna. På män och deras problem med vardag, kärlek och jobb.
– Kunderna tror att jag avgudar dem. Jag är en intervjuare, egentligen. Jag har haft kunder som inte frågat mig något en enda gång. Jag märker nu att det är mycket roligare att prata om sig själv än att lyssna på någon annan.
Många av Jessicas kollegor håller tyst om sina yrkesval. Även om hon själv inte skäms över det hon gör är hon rädd för samhällets dom. Att hon firade senaste julen i sin lägenhet, med en syster som enda sällskap, var delvis en konsekvens av valet att vara öppen inför sin familj.
– Det blev kalabalik när jag berättade. Många tjejer säger att de är bartenders. Till mina föräldrar sa jag som det var. Det var flera år där jag inte snackade med dem alls, men nu är vår relation bättre. Jag har sagt att jag ska sluta jobba och börja plugga igen. En strippannons kan verkligen förstöra en tjejs liv.
Ett rött hus med vita knutar. En tallskog. Tystnad. Här bor Caroline Jensen, mest känd som författare till den självbiografiska romanen Champagneflickan som kom ut 2008 och där hon berättar om sitt år som strippa i Köpenhamn. Efter en lägenhetsbrand som ruinerade hennes ekonomi, valde hon att pausa studierna i Lund för att dra in lite snabba cash i den danska huvudstaden.
I dag är hon författare, journalist och småbarnsmamma. Hennes köksfönster har utsikt mot trädgården och tallarna. Hon vispar ihop en kopp snabbkaffe och ställer fram på bordet. Caroline Jensen är antagligen den enda på bygden som är ägare till en hel garderob med Chanelklänningar.
Det har gått 13 år sedan hon arbetade på strippklubbarna i Danmark. Sedan dess har hon tagit trippla examina, gett ut flera böcker, men än är det tiden som strippa hon oftast blir kontaktad för att prata om.
– Det här jobbet är som en tatuering. Har man väl gått ut offentligt försvinner det aldrig. Jag har inga problem med att vara den rösten, men jag kan tycka att det är lite komiskt. Till exempel har jag jobbat mycket längre som bärplockerska, ändå är det ingen som skriver artiklar om bärplockerskan som blev författare.
Liksom Jessica tycker Caroline Jensen att jobbet som strippa passade henne som person.
– Jag gick igång på att dansa. Då blir det roligt och spännande. Och visst, man kan lyfta blicken och se strukturerna och objektifieringen, men det är inte med på samma sätt när det blir en sexuell situation. Man kan ju jämföra med att ha sex med någon, då tänker man ju inte på att man blir objektifierad, utan är mer inne i stunden och moralen är out of the window.
Hon vill slå ett slag för avdramatisering av sexarbete. I sin bok beskriver hon strippande som ett jobb bland andra. Lika väl som polisen eller sjuksköterskan, har också strippan sina bra och dåliga dagar. Att man skulle vara mer olycklig eller mindre begåvad än genomsnittet för att man har ett sexarbete är fördomar hon vill bekämpa.
Den bild Jessica ger, av en miljö som drar till sig personer med psykiska problem, känner Caroline Jensen inte alls igen. Dessutom tycker hon att branschen kan vara enklare än många andra.
– Det man gör är i princip att gå omkring och se snygg ut, prata med folk och vara säljig. Sen upp på scenen fyra gånger per kväll och göra en show som varar i åtta minuter. Jämfört med många andra kneg är det tacksamt att sitta i högklackat, dricka champagne och dessutom få asmycket betalt.
Att känna sig åtråvärd på scen tyckte Caroline Jensen var stärkande för självkänslan. Samtidigt betonar hon vikten av att det inte blir den enda källan till bekräftelse.
– Det är ett äventyr. Men man bör inte bli kvar för länge, för det är lätt att det blir så, med alkoholdimma i huvudet och pengar för ögonen, att man prioriterar bort allt annat och det tror jag man ångrar. Att strippa är ingen livskarriär.
Det är risken att stagnera som Caroline Jensen ser som faran, och där spelar de lättförtjänta pengarna en viktig roll. Caroline Jensen nickar igenkännande när hon tar del av Jessicas berättelse om lyxiga impulsköp. Hon bekräftar även hotet i de mängder alkohol som champagneflickorna sätter i sig.
– Häller man i sig fyra flaskor champagne sex kvällar i veckan blir man alkoholist förr eller senare, definitivt. Och då kommer en massa andra problem och sen kanske man blir den där sköra personen som folk förväntar sig att man ska vara.
För Caroline Jensen gick både den ekonomiska och den sociala övergången tillbaka till studentlivet trots allt smidigt. Att vara öppen med vad hon gjort var för henne den vinnande strategin. Redan under Köpenhamnstiden berättade hon för vänner och anhöriga vad hon höll på med.
– Jag är ju inte den som lever dubbelliv som jag vet att många gör. Jag tycker inte att saker är pinsamma. Det är klart att folk kan ställa frågor till mig, men jag har väldigt sällan blivit bemött på ett otrevligt sätt. Jag tänker att om man försöker hålla det hemligt kan det nog förstoras upp.
Att sexarbete för med sig ett stigma tror Caroline Jensen är något man får vara beredd på, men beroende på vilka steg man tagit kan det bli olika tungt att bära. Hon anser att gränsen till prostitution är flytande, speciellt i Danmark där det är lagligt.
– Det blir lättare att ta ett steg man inte är beredd på om man fått i sig tre, fyra flaskor champagne och någon viftar med jättemycket pengar. Men det steget för med sig ett ännu större stigma. Jag har kontakt med en del som varit prostituerade och de tycker att det svåraste med jobbet är omvärlden, inte den egna moralen. Har du jobbat som prostituerad blir du ditt jobb som person och för evigt på något vis.
Jessica och Caroline Jensen är bara två röster bland många. Deras berättelser ger inte en objektiv bild av hur det är att arbeta som strippa i Köpenhamn. Caroline Jensens delvis positiva erfarenheter krockar med Jessicas upplevelser av en värld som raserar liv.
Niclas Olsson är utvecklingssekreterare i Malmö med inriktning på sexuell hälsa. Han har kartlagt sexarbete i Skåne såväl som nationellt. Därigenom har han träffat sexarbetare, främst prostituerade, och gjort djupintervjuer om deras syn på sitt arbete. Han ser skillnaderna mellan Jessicas och Caroline Jensens berättelser som en bekräftelse på att det är svårt att generalisera kring sexarbetares upplevelser.
– Det är en komplicerad värld det här, det bör man vara medveten om. De intervjuer jag gör ger subjektiva bilder, personer uttalar sig utifrån hur de själva upplever det. Det finns överlag få siffror att tillgå på området.
Att befinna sig i ekonomisk kris tror Niclas Olsson kan vara en vanlig ingång till strippyrket. Ofta kommer man in i jobbet via någon man känner som har kontakter i branschen.
En fördom många har är att personer som jobbar i sexbranschen har detta som enda sysselsättning. Intressant nog pekar Niclas Olssons kartläggning Handlar det om val av prostituerade nationellt på raka motsatsen. Endast 11 procent av de svarande hade sexsäljande som enda inkomst.
Av deltagarna var det också 22 procent som hade CSN. Siffrorna skiljer inte ut de som bara jobbar med striptease, men skulle ändå kunna ge en antydan om att det för många är ett extraknäck. Men vad är det som avgör om man blir kvar under längre tid?
– Det beror nog ofta på vad som binder en. I en undersökning berättade en sexsäljare att många studenter kom in under lov och tjänade ihop så att de slapp ta studiemedel under resterande termin. Men om du inte har jobb eller studier, ingen förankring, är det klart att det blir lättare att stanna i någonting där man får mer pengar än i ett vanligt jobb.
Den extravaganta livsstil som både Jessica och Caroline Jensen fallit offer för är någonting som Niclas Olsson känner igen, men han har även träffat personer som har fullt upp med att spara och betala av lån. Fenomenet pengaberoende tror han till stor del har en kulturell förklaring. Ju längre man stannar desto mer förändras man och desto svårare blir det att återgå till ett svenssonliv.
– Man lever i sin bubbla och får kanske inte en normal inställning till pengar. Jag tror att man formas av den värld man är i och blir avskärmad från värderingarna i samhället.
Niclas Olsson
betonar att den som ger sig in i sexindustrin lätt hamnar på ett sluttande plan, speciellt om man inte på förhand tänkt igenom hur länge man vill bli kvar, eller hur långt man är beredd att gå. Han beskriver en glidande skala mellan olika sextjänster där striptease många gånger övergår i prostitution, utan att detta varit planerat. Om den psykiska ohälsan är så utbredd som Jessica skildrar kan Niclas Olsson dock inte svara på.
– Visst förekommer psykisk ohälsa, men jag vet inte i vilken omfattning. Däremot, om man träder in som psykisk instabil innebär det stora bekymmer. Då har du inte samma beredskap på vad som kan hända dig.
Skammen som stripporna känner anser Niclas Olsson vara utbredd bland svenska sexarbetare. Rädslan är stor för att bli utpekad för det man gör, att inte ses som tillförlitlig.
Jessica är anonym hemma i Sverige, åtminstone förhållandevis. Visst finns det de som genom åren har sänkt rösterna bakom hennes rygg och undrat om det är så, om ”det är hon som är strippan?”. Men för de flesta är hon vilken tjej som helst, och det är så hon vill ha det.
En psykos fick henne att sluta med drogerna för snart ett år sedan. Jessica har börjat ordna upp sin ekonomi och ska tillbaka till universitetet. Det första steget är redan taget: i julas jobbade hon sina sista dagar på klubben. De fyra åren står som ett oförklarligt hål i hennes CV, men har fyllt hennes liv med erfarenheter som få andra har. Nu ser hon fram emot något helt annorlunda.
– Jag har levt i ett konstigt stadium i livet, nu längtar jag efter att bli vanlig igen.
*Jessica heter egentligen något annat.
