Vilka grunder bygger dagens utbildningssystem på, frågar sig Teresia Olsson, utbildningspolitisk krönikor. Är det glädjen i att lära sig nya saker och att utveckla sin och andras kunskap eller är det krav på resultat och ekonomisk lönsamhet?
I Lunds universitets strategiska plan för 2012-2016 finns formuleringen ”Humor, nyfikenhet och engagemang är nyckelord”, men är verkligen humor, nyfikenhet och engagemang nyckelord för det utbildningssystem vi har idag? Tittar en till exempel på de nyckeltal som Universitetskanslersämbetet har redovisat för lärosätena i Sverige 2013 nämns saker såsom antalet helårsstudenter, antalet avlagda examina och totala intäkter. Inga nyckeltal är relaterade till hur mycket glädje, nyfikenhet och engagemang universitetens verksamhet har skapat.
Jag har alltid älskat att lära mig nya saker. När jag läser kursplanen till en ny kurs känner jag en längtan efter att kursen ska starta. Sedan kommer inlämningsuppgifter, obligatoriska moment och tentor. Där kraven går in går glädjen ut. Istället för att läsa kursen för att få ny kunskap läser jag den för att få poäng i Ladok.
Idag har vi en utbildningsminister som förordar betyg i allt lägre åldrar och ett kvalitetsutvärderingssystem för högre utbildning som fokuserar på resultat. Att prestera har blivit viktigare än att känna glädje i lärandet. Björklund bygger ett utbildningssystem som lär människor att det viktigaste är vilken bokstav du får på ett papper och inte hur du tar dig dit och vad du minns efteråt. Det är ett system som premierar ytinlärning framför djupinlärning och prestation framför reflektion.
Det finns en gräns för hur mycket krav en kan ställa på människor innan de helt enkelt börjar ignorera kraven. För mig var betyg oerhört viktiga. Mina betyg var ett mått på mitt värde som människa. Högsta betyg var det enda som var godkänt för mig, allt annat var ett misslyckade. Det fanns en gräns för hur länge jag orkade leva så. Till slut blev den ständiga betygshetsen och tentaångesten för stor.
Jag slutade bry mig. Mina studier kändes inte länge meningsfulla och mina resultat blev sämre. Vändpunkten var när jag hittade ett ämne som inspirerar mig. Då kom glädjen i att lära mig nya saker tillbaka och nu kan jag återigen känna att det finns en mening med att plugga. Inte för att leva upp till några betygskrav, utan för att jag tycker det är kul och givande.
Björklund har rätt i en sak, resultat är viktiga. Frågan är dock hur bäst resultat uppnås? Är det verkligen genom att ställa högre krav och utvärdera oftare? Eller är det genom humor, nyfikenhet och engagemang? Människor kan åstadkomma fantastiska saker. Det behövs inga krav för det. Det behövs inspiration. För vilka är det egentligen som blir nobelpristagare? Forskare med prestationskrav på sig eller forskare som brinner för sin forskning?
