Så, vardagen verkar vara här. Smekmånaden fylld av ständiga aktiviteter, schemalagda fester och väldigt bra föreläsare tycks vara passé. Nu är verkar allt i stället styra åt mellanmjölk, åt medelmåttighet. Några dystra timmar på Kalmars en tisdag, en halvsjuk föreläsare med dysfunktionell teknik. Någon typ av Lillehammer-syndrom, en post-novischtidsångest, är i annalkande.
Då var allt bra. Det var lätt att skylla på novischperioden när läshänvisningarna hopade sig. En föreläsning ville man gå till – nu bävar man. Kvaliteten verkar ha skjutits i sank över en natt. Denna charmoffensiv vi alla naivt tycktes svälja med hull och hår, rycktes bort från oss utan sans eller förvarning. Nu verkar man vara tvungen att sätta studierna i första hand; kringaktiviteterna tvingas bli det sekundära. Fy, fan.
Lördagen skulle iscensätta novischperiodens fullbordan, någon typ av dekadenskulminering. Det var ”finsittning”, den andra i raden av sittningar. Den tidigare hade ett ”80-talstema” – oerhört smärtsamt och alienerande.
Denna fordrade emellertid en ”uppklädd” styrsel. I båda fall – eller utefter vilken kläddifferentierande premiss som helst, egentligen – är temastyrning enkom en källa till ångest. En ångest grundad i huruvida man är helt fel ute åt ena, eller åt andra hållet. Om man kommer bli stämplad som oskön för att man inte lagt ned tillräckligt med tid på sin mundering, eller bli profilerad som freak för att man besinningslöst pumpat in halva CSN-bidraget.
Att jobba utefter ett tema kan således ses som kontraproduktivt, ett element som bara genererar ångest. Men faktum är att middagen troligen blir mycket mer trivsam just tack vare temat. I samband med sin löjliga klädsel följer ett mål, en slutpunkt: Att bli så pass full att temat inte längre gör sig påmint. En fylla och promillehalt som också gör de annars illa skrivna sångerna och genanta talen, som verka prägla en sittning, uthärdliga.
Men troligtvis och förhoppningsvis var detta min sista sittning på ett tag. Tillbaka till verkligheten.
