Forskare på dagarna. Proffs och EM-mästare på kvällarna. Elna Heimdal Nilsson är superkvinnan som räddar klimatet, men som allra helst vill slåss.
Foto: Henrik Larsson
Det var en kompis som övertalade henne att följa med. Elna Heimdal Nilsson, då doktorand i Köpenhamn, hade tröttnat på Gerdahallen. Kompisen tränade thaiboxning. Elna bestämde sig för att testa.
– Jag ville gärna hålla på med kampsport, men när jag gick dit var det bara för att träna. Sedan kom jag på ganska snabbt att det var roligt.
Thaiboxningsklubben Real Fighter i Lund har en stor lokal med boxningsring i ena hörnan. Luften är tung av svett, golvet nerstänkt av droppar som flyger från de som sparkar och slår varandra till ljudet av den franska rapgruppen Sexion D’Assaut.
– I thaiboxning handlar det om att göra skada. Det låter brutalt om man inte är insatt, men det är en sport där man vinner på dominans, förklarar Elna med ett snett leende.
Hon fastnade för sporten, och blev kvar. Sedan dess har hon gått 35 matcher, ungefär åtta om året. I maj 2013 uppnådde hon sin hittills största prestation: Hon vann EM-titeln som proffs.
– Och jag ska ju bli världsmästare. Det kommer!
Elna växte upp på landet utanför byn Linderöd. Gick gymnasiet i Kristianstad och hade hästar tillsammans med sin syster. Efter studenten flyttade hon till Lund, där hon, efter disputationen i atmosfärskemi i Köpenhamn, fick en tjänst som forskare på förbränningsfysik på Lunds tekniska högskola. Den kombinerar hon nu med undervisning på den naturvetenskapliga fakulteten, och jobbet som koordinator för meterologiutbildningen. Engagemangen har gjort henne till ett känt ansikte bland studenterna. Hon trivs bra. Älskar sitt jobb. Men det är när vi återgår till att prata thaiboxning som hon verkligen lyser upp. Egentligen ville hon hålla isär sina två karriärer först.
– Du vet, när jag sökte jobbet berättade jag inte att jag höll på med thaiboxning. Men några veckor efter att jag började jobba gick jag match och fick en sådan riktig blåklocka. Det är inte alltid så lätt att sminka över, så då kom det in en kollega och bara: ”Ja, hur har du det hemma egentligen?”. Så för att inte min man skulle bli anklagad för att ha gett mig stryk, fick jag ju berätta.
Hon säger det inte rätt ut, men det märks att hon möter en del fördomar. Folk som inte riktigt förstår vad sporten handlar om.
– Alltså, det har ändrats lite, men det är oftast: ”Men då är du ju farlig”. Nej, det är jag inte. Jag är den minst våldsamma person man kan tänka sig. Jag har aldrig slagit någon… okej, någon av mina bröder kanske, men i övrigt, inga våldsamheter utanför träningen eller match. Och sen så är det: ”Är inte det farligt?”. Det är nog den vanligaste reaktionen. Och ”slår ni verkligen varandra i huvudet?”. Ja, det gör vi. Jag menar, man knäar varandra i huvudet, sparkar varandra i huvudet – det är klart att det är brutalt. Sedan är det ju så att man är skadad efter match. Alltså, alltid. Man kan inte komma in i ringen och gå ut oskadd.
Elna ler. Skrattar mycket. Verkar vara väldigt positiv och glad. När tränaren dyker upp och erbjuder sig att visa magmusklerna för porträttbilden, skämtar hon med glimten i ögat. Det är tack vare honom som hon sitter här. Honom och maken.
– Jag står ju inte för min prestation själv, bara. Det är jag, min tränare och min man. Och mina träningskamrater, som är här hela tiden. Ensam är man ingenting.
För det är mycket som krävs. En typisk dag vaknar hon klockan fem på morgonen, beger sig till Lund, tränar någon timme, jobbar, åker tillbaka till klubben och tränar till nio på kvällen, åker hem, gör matlådor, lägger fram kläder och går och lägger sig. Hon gör ingenting annat.
Vad är det som driver dig?
– Alltså, det är ju fantastiskt roligt att slåss. Och varför tycker man det? Jag gillar det här med att pressa mig själv, både på träningen och i match. Man går hela tiden ett steg längre. Springer fortare, lyfter tyngre, slår hårdare. Men att utmana sig själv är väl egentligen det som är grejen, antar jag.
Elna gissar att det är ett större steg för en tjej att börja med kampsport. Att det är ett mer moget beslut när de väl kommer hit.
– Vår tränare har som princip att han ska behandla alla lika hårt. Han skriker på alla, och han gnäller på alla. Och det är precis som att tjejerna gillar det. För de kommer hit och så känner de att det är rättvist här. Och en rak höger är en rak höger, vem den än kommer ifrån.
På klubben blandas en mängd olika människor med olika bakgrunder. Särskilt klappar Elnas hjärta för den verksamhet som klubben har för ”killar på glid”.
– Vissa säger att slagskämpar inte ska slåss, men vi har rätt många killar som haft problem i skolan med att ha slagit folk. Sen får de komma hit och träna med oss som är vuxna och disciplineras in i det vi håller på med. De flesta slutar faktiskt slåss. Och så får de lära sig att respektera kvinnor, för har de blivit sparkade i huvudet av en kvinna, vad ska de göra sen liksom? Det funkar jättebra.
Hon vet redan att det är det här hon vill göra den dag det är dags att gå i pension från proffskarriären. Träna andra. Fortsätta vara kvar på klubben.
Just nu är det svårt att tänka sig Elna som pensionerad thaiboxare. När hon slåss är hennes kropp idel muskler. Hon berättar leende att hon aldrig har mött någon som varit starkare än hon. Att hennes främsta vapen är hennes starka psyke.
Men hon offrar mycket. Och visst har det funnits tillfällen då hon tvivlat.
– Det var ett tillfälle när jag hade förlorat en match – SM-final var det, när jag gick som amatör. Jag skulle till jobbet på måndagen, jag hade blåtiror i ansiktet, jag hade förlorat, det var tv-sänt – så alla hade sett mig förlora – och så stod jag där på söndagskvällen, jättetrött, och packade min träningsväska. Och så grät jag. Och då tänkte jag ”Vad fan håller jag på med?”. Alltså, jag har fått stryk, jag har förlorat, helt förnedrad inför alla, och här står jag och packar min väska, för i morgon ska jag träna. För att göra det igen. Fast efter en förlust är det ju så att man måste in i ringen igen och se till att man fixar nästa.
Så hur gick nästa match?
– Ja, då vann jag.
