16 år, nykär och med andra världskriget bakom sig. Det var 1945 och världen låg för Francesco Kovács fötter. Men det som väntade honom det kommande decenniet var död och misär i ett av Sovjetunionens värsta fångläger. Igår höll han föreläsning i Café Athen arrangerad av Utrikespolitiska föreningen och Amnesty.
Foto: Jens Hunt
Med en gammal mans charm talar Francesco Kovács till de drygt 150 åhörarna som tagit sig till Café Athen. Lättsamt, med skrattet nära till hands. Han är mån om att underhålla, men samtidigt fängsla. Med den äldre generationens politiska inkorrekthet och retorik väcker han publiken till liv.
”Finns det någon här som inte har svenska som modersmål?”, frågar han. Några händer sträcks upp.
”Då är ni svartskallar! Som jag!”, utropar han med ett hånflin, i ett försök att spegla det språkbruk som rådde under hans tid i fångenskap. Francesco Kovács orerar för folksamlingen med sprakande livsgnista och glädje. Men under hans 85 år har gnistan inte alltid varit lika livfull.
Som 16-åring blev han hämtad. Ryckt från föräldrar och vänner i nuvarande Ungern. Han fördes till ett förhör som skulle hålla honom frihetsberövad i tre dagar. Han blev dömd för spionage och sabotage, vilket renderade i nio års straffarbete i ett av Sovjets alla arbetsläger. Tre dagar blev till nio år.
Vilket också är titeln på hans kommande bok: ”Tre dagar som blev till nio år”. Med krampartade försök att trycka tillbaka den än mer påtagliga sorgen i hans röst, förklarar han att den ska belysa kommunisternas behandling av sitt eget folk. Den ska göra ett förfärligt förtryck transparent. Hans nio år i rysk fångenskap ska inte gå till spillo.
Det är ett förtryck som publiken snabbt blir varse. Den kommande timmen av föreläsningen skapas närmast en känsla av dystopi bland åhörarna. Francesco Kovács redogör för hur han under nästan ett decennium blivit torterad, skenavrättad och förnedrad. Hur han sett vän, efter vän, efter vän försvinna. Plötsligt rasa ihop bredvid honom. Varje dag avrättades någon i fånglägret, och hur han undrat när det var hans tur att falla offer för en mans megalomani. Francesco behöver kippa efter andan. Historien gör sig för påtaglig.
Från 1917-1989 dog drygt 60 miljoner människor i olika fångläger världen över, proklamerar Francesco. Det är till dem han känner lojalitet – och ett ansvar att göra dem rättvisa genom att sprida ordet om förtryckarstaten.
I slutet av föreläsningen dyker ett citat upp. Det är från Martin Luther King Jr. och lyder:
”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.”
Francesco läser citatet och tystnar. Det talar för sig själv.
