Ett mjölkpaket kan också vara en del av lärandet. Studentlivskrönikör Saga Sandin var först kritisk mot det kritiska tänkandet, men tänkte sedan om.
Kritiskt tänkande. Som den samhällsstuderande student jag är snubblade jag tidigt på uttrycket när jag för ett och ett halvt år sedan gick på min första universitetsföreläsning. Jag förstod då inte alls vad det handlade om. Jag trodde att meningen med universitetet var att lära sig en slags ren sanning. Tänka kritiskt? I mina öron lät det som att leta efter fel i en perfekt värld. Tanken slog mig aldrig att det kanske inte fanns en sådan sak som en perfekt värld.
Jag la märke till att föreläsarna hade hade invändningar på allt – till och med sina egna forskningsresultat.
”Man måste dock ta hänsyn till…”,”Tänk på att bortfallet i enkäten var stort…”. Och där satt jag, blåögd som jag var, och ville inte anstränga mig för att hitta brister i andras tankar. Jag bestämde mig snabbt för att undvika det och istället vara en godtrogen (läs: lättlurad) student.
Det var såklart dömt att misslyckas. I Högskolelagens första kapitel står till exempel att ”den grundläggande högskoleutbildningen ska ge studenterna förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar”. Jag skulle inte komma undan hur mycket jag än försökte.
Det började smått. Jag började tänka en extra gång när jag läste på mjölkpaketet ”Därför är mjölk det bästa du kan dricka”.
– Hah, klart du säger att mjölk är universums livselexir när du livnär dig på att sälja den, tänkte jag, utan att riktigt inse att den här funderingen var startskottet för mitt nya tankesätt.
Det var som när jag klippte håret kort. Jag var extremt irriterad och uppmärksam på håret de första veckorna. Men allt eftersom månaderna gick glömde jag störa mig på det. Plötsligt var det långt igen och jag hade inte ens märkt att det växt. Precis så växte det kritiska tänkandet i mig, som något helt naturligt.
Härom veckan fick jag det slutgiltiga beviset. Jag läste någon ”pålitlig” forskningsartikel, och det enda jag såg var hål. Överallt. Det gick så långt att jag faktiskt skrev en lista på alla osäkerheter jag hittade. Javisst var det nördigt, men det kändes nödvändigt.
18 månader på universitetet hade satt sina spår, jag insåg att nu hade det hänt. Det kritiska tänkandet var nu en del av mig. Såhär i efterhand tänker jag att redan på den där allra första föreläsning var jag ju faktiskt kritisk.
Kritisk mot det kritiska tänkandet.
Kanske fanns det i mig från början. Kanske har det vuxit hos mig med tiden. Men en sak är säker: nu när jag är medveten om det kommer jag inte ifrån det. Och jag stör mig heller inte på det, utan är ganska tacksam för att den lättlurade person jag var har lärt sig tänka själv.
