Finansminister Anders Borgs sänkning av studiebidraget tvingar ner studenterna i mer skuld och går ifrån en viktig rättviseprincip – att studier ska vara till för alla. Det skriver Sara Saleh och Olof Risberg, från Vänsterns studentförbund i Lund, i en debattartikel. Pisa-undersökningen visade nyligen att svenska elever är bland Europas sämsta, vilket inte minst är ett resultat av Alliansens och Jan Björklunds aggressiva skolpolitik. Nu vill kollegan Anders Borg försämra även för studenter. Det förslag Borg lagt fram är att minska bidragsdelen av studiemedlet med 300kr. Samtidigt vill han öka lånedelen och ge mer utrymme för studenter att jobba samtidigt som vi studerar. Bidragen minskar, medan studenter tvingas skuldsätta sig ännu mer. Detta är ett ideologiskt angrepp mot själva kärnan i ett kunskapsbejakande samhälle, och orsakerna är flerfaldiga.
Genom att minska bidragsdelen skapar Borg ett större beroende av ett jobba deltid. 300 kronor är inte en liten procentuell minskning sett ur perspektivet att vi studenter redan ligger under fattigdomsgränsen. Effekterna av att vi jobbar deltid är förödande, och slår väldigt snett. De som tvingas jobba vid sidan av sina studier är de som redan är ekonomiskt utsatta, och vi får en situation där fattiga studenter tvingas jobba, medan de med rika föräldrar kan glida genom sin studietid. Detta är en studentpolitik värdigt 1800-talet.
Men effekterna drabbar inte bara oss studenter. Eftersom vi redan har en inkomst i form av studiemedel är vi inte beroende av att våra löner hålls i nivå med vad resten av arbetsmarknaden har. Det leder till lönedumpning för alla ute på arbetsmarknaden, eftersom vi helt enkelt bidrar till att pressa ner lönerna. För en marknadsekonomi är detta såklart nödvändigt eftersom det skapar en billigare arbetskraft, och vinsterna kan skjuta i höjden (mer än vad de redan gör). För ett välmående samhälle är det dock en fullständigt katastrofal utveckling. Vi blir alla fattigare och mindre trygga.
Samtidigt urholkar en sådan reform våra gemensamma universitet. Redan idag sparas resurser i form av minskade antal schemalagda timmar. På vissa utbildningar innebär heltidsstudier endast fyra timmar lärarledd tid i veckan. De resterande 36 timmarna utgörs av självstudier. När en stor andel av studenterna har deltidsjobb upphör heltidsstudier att vara just det. De blir snarare ett komplement till jobbet. Studier sätts i andrahand och därför behöver de inte prioriteras i termer av kvalitet. Vi får allt mer en syn på studier som handlar om att vi ska ha en snabb genomströmning på universitetet – att studenter slutför sin utbildning på utsatt tid – medan kunskapen prioriteras bort. En effekt är att utbildningen urvattnas. Vi börjar se på kunskap och utbildning som varor vi konsumerar.
En ökning av lånedelen skapar en livslång skuldsättning. Studiebidraget är tänkt att göra det möjligt för alla att studera, oavsett social bakgrund. Med ett studiemedel som tvingar ner oss allt mer i skuld går vi ifrån denna rättviseprincip. Studier ska vara till för alla. Borg vet vad han vill göra med den högre utbildningen och i förlängningen med samhället. Frågan är om vi vill bli kuggar i hans hjul, ett hjul som redan nu kör över oss, vår utbildning och vårt gemensamma samhälle.
Sara Saleh och Olof Risberg
Vänsterns Studentförbund, Lund
